Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | FORSKNING
Sverige och Norge satsar just nu miljarder på kvantteknik – i Sverige exempelvis genom Wallenbergcentret (WACQT) och nya excellenskluster för kvantteknik och i Norge det så kallade Kvantesprånget. Men när föreståndaren för WACQT (DN 7/12, 2025) kommenterar vad tekniken ska användas till blir svaret: ”Fast jag är övertygad att om vi bara kan bygga en stor nog kvantdator kommer vi att hitta bra tillämpningar för den”.
Citatet är avslöjande. Tekniken letar efter sitt samhällsproblem – inte tvärtom. De mest avancerade forskarna och deras finansiärer tycks sakna systematisk analys av vilka problem de egentligen löser, för vem och med vilka konsekvenser. Vetenskapsteoretikern Sandra Harding gav ett namn för denna blinda fläck: vetenskaplig okunskap hos eliten.
Det borde bekymra fler. I en tid av klimatkris, energikris och demokratikris motiveras miljardsatsningarna med teknikens hållbarhetspotential och med nationell säkerhet. Men i policydokument och utlysningstexter i både Sverige och Norge är kvantteknikens egna materiella och miljömässiga konsekvenser systematiskt frånvarande. Frånvaron är strukturell, inte tillfällig. Den utlovade hållbarhetspotentialen döljer teknikens eget fotavtryck.
Teknikpolitik kan förstås på tre sätt.
- Teknik som kultur: teknik uttrycker och formar samhällets värderingar, institutioner och föreställningar.
- Teknik som innovation: en motor för värdeskapande och konkurrenskraft.
- Teknik som strategisk resurs: en geopolitisk tillgång som ska utvecklas, skyddas och kontrolleras.
Ingen av förståelserna är fel. Problemet uppstår när den tredje nästan helt tränger undan den första. Det är precis vad som nu sker i svensk och norsk kvantpolitik.
När teknik enbart förstås som innovation och strategisk resurs, försvinner frågorna om vad tekniken gör med samhället – och vem som får definiera vilka problem den ska lösa. På ett NIFU-seminarium den 17 juni 2026 menade till exempel en avdelningsdirektör i den norska nationella säkerhetsmyndigheten att ”forskerne er godt skolert i etikk og ansvarlig forskning”. Ansvaret för framväxande risker flyttas därmed bort från själva kunskapsproduktionen till myndigheter satta att skydda den. Behovet av att förstå hur forskningspraktik och finansieringsordningar själva bidrar till riskerna upplöses.
Forskningspolitiken har beskrivits i tre generationer: den första för forskningens egenvärde och marknadsförmåga, den andra för systemförmåga och på senare tid den tredje för transformation – forskningens förmåga att bidra till samhällsomställning inför de stora kriserna. Men de svenska och norska kvantsatsningarna är formulerade helt i det gamla språket: marknadsargument och systemargument. Frågan om vilka samhällsomställningar kvanttekniken faktiskt ska bidra till ställs inte ens. Frågan som saknas är inte vad kvantteknik kan göra, utan vilka trängande problem den ska adressera – definierade av dem som bär problemen.
Det har inte alltid saknats språk för detta. Redan 1995 frågade dåvarande utbildningsministern Carl Tham vetenskapssamhället: ”Varför har vi misslyckats med att ge vetenskapen en bättre social styrning? Kan vi finna medborgarnas stöd för en forskningspolitik som inte bara ser till vår egen omedelbara nytta, utan som faktiskt också ger ett bidrag till att hantera mänsklighetens problem? Skulle vi inte kunna formulera en hoppets politik?”
En sittande minister ställde då exakt de frågor som 2026 års kvantpolitik inte förmår ställa. Språket fanns – och gick förlorat. Det är inte nostalgi. Det är dokumenterad regression.
Vi uppmanar till tre förändringar.
- Kvantsatsningarnas utlysningar bör vända på ordningen – börja i trängande samhällsproblem, definierade tillsammans med dem som berörs, och utveckla tekniken därifrån i samverkande steg.
- Satsningarnas eget materiella och miljömässiga fotavtryck ska redovisas öppet, på samma sätt som deras utlovade hållbarhetsvinster.
- Rregeringarna och finansiärerna – Vinnova, Vetenskapsrådet, Wallenbergstiftelserna, Norges forskningsråd – bör göra transformationsförmåga till ett uttryckligt bedömningskriterium, inte enbart konkurrenskraft och säkerhet.
Detta är inte att avvisa vare sig innovation eller strategisk kunskapssuveränitet. Det är att påminna om att de ensamma inte ger oss begrepp för att förstå den tid vi lever i. Thams fråga från 1995 – skulle vi inte kunna formulera en hoppets politik? – riktar vi till 2026 års kvantaktörer.
Elisabeth Gulbrandsen
teknologie doktor, före detta specialrådgivare Norges forskningsråd
Lena Trojer
professor emerita, Blekinge tekniska högskola