När vi år 1984 flyttade hit till Hunstugehult så gick avloppet från vårt hus rakt ut i ån. Nja, inte rakt ut, det fanns en brunn på stranden där de fastare partiklarna löstes upp innan avloppet hamnade i ån.
Innan dess hade vi badat på badplatsen i Säveån i tio somrar. Den låg nerströms avloppet som slutade i ån… Och som sannolikt inte var det enda avloppet som gjorde det.
När vi flyttade hit ändrade vi avloppet så att det inte längre mynnade i åt, utan stannade i en trekammarbrunn på tomten.
Det fanns ingen tank för toalettavfallet på tåg. Skiten gick rätt ut i naturen.
Min aversion mot avlopp som släpptes ut i åar var därefter så stor att jag inte badade i Säveån förrän avloppsreningsverket i Floda – som låg uppströms – först hade stängts.
Följdverkningarna av nittonhundratalsmänniskornas handlande tycks ha undgått dem fullkomligt.
Hormoslyr användes av USA under Vietnamkriget för att avlöva djunglerna och förstöra skördarna för vietnameserna. Amerikanarna kallade det för Agent Orange. I Sverige användes det bland annat till döda växtligheten längs järnvägarna. År 1975 drack en man hormoslyr i teve för att bevisa att det var helt ofarligt. Medlet tillverkades i Teckomatorp av BT Kemi. Han som drack hormoslyret var BT Kemis VD, Lars Foss. (Han överlevde. Och blev 83 år. Men hormoslyr kan ge nerv- och fosterskador.)
Teckomatorp blev senare berömt när det visade sig att BT Kemi grävt ner stora mängder tunnor med gift på fabriksområdet. Saneringen kostade staten 420 miljoner kronor
När vi var på besök i Kanada någon gång på 80-talet så hade vårt värdfolk små söta skyltar på gräsmattan med förbud för att beträda den. Gräsmattan sköttes av ett företag som hette Chemilawn. (Kemigräsmattan.) De hade nyligen besprutat den och gåförbudet gällde i några dagar efter det.
Vid samma besök var Winnipegs stad ute och besprutade träden i parker och alléer mot insekter. De använde tankbilar som var försedda med vad som såg ut som vattenkanoner, men var laddade med insektsgift.
På 1900-talet sågs havet som en som legitim avstjälpningsplats. Allting dumpades i havet. Militären gjorde sig av med senapsgas sedan den blivit förbjuden i och med Genèveprotokollet 1925; de sänkte inte bara gas, utan skepp, ammunition, flygplan, gevär, kanoner och tanks efter båda världskrigen, de sänkte allting de kunde komma på att sänka.
Industrin gjorde sig också av med allt möjligt, och omöjligt, i havet. Man skaffade en pråm, fyllde den, bogserade ut den och tömde den. Klart, borta. Det var tunnor med radioaktivt avfall, tunnor med spillolja, tunnor med kvicksilver, tunnor med arsenik. Det kunde vara någonting annat än tunnor, det kunde vara vad skit som helst. Men ner i havet skulle det, så att man blev av med det.
Men det blev man ju inte.
Åkte man tåg i 1900-talets början och behövde gå på toaletten så lyfte man på locket till toastolen och såg banvallen rusa förbi nedanför. Det fanns ingen tank för toalettavfallet på tåg. Skiten gick rätt ut i naturen. Toalettpappren fladdrade sorgesamt från träd och buskar i vinden längs stambanorna. Så ohälsosamt det måtte av varit att vara banarbetare då. Hur tänkte de makthavande? Tänkte de alls?
Att inte tänka alls var häpnadsväckande vanligt på den tiden.
När Flygvapnet äntligen fick ett riktigt effektivt brandsläckningsskum på 80-talet blev de lyckliga. Allt blev lättsläckt. De övade brandsläckning flitigt i 20 år med medlet. De hade inte tagit reda på att det innehöll PFAS, ett inte nedbrytbart hormonstörande och cancerframkallande ämne, som förgiftade dricksvatten och mark bland annat runt flygflottiljerna i Uppsala och Ronneby.
Brudaremossen var en gång en mosse; därav namnet. Numera är det ett berg eller åtminstone en kulle som reser sig 105 meter över havet. Den består av ett 40 meter djupt lager av sopor och breder ut sig över en yta som är lika stor som 120 fotbollsplaner. Mellan år 1938 och 1978 användes Brudaremossen för deponi av Göteborgs sopor. Den innehåller fem miljoner ton. I den finns allting: hushållssopor, slaktavfall, olja, kemikalier, bilvrak, strykbrädor, gräsklippare, gammalt bröd, rivna hus, sprängda fartyg; allt som klassades som sopor i det korkade 1900-talet. Den avger stora mänger metangas och lakvatten, som samlas upp i särskilda system. Den måste övervakas i något hundratal år framöver så att inte gifterna skall spridas vida omkring.
Nog var vi rätt aningslösa på 1900-talet.
Men är vi bättre på 2000- talet?
Kanske det – men tydligen går det ett rykte om ett varmare klimat som vi nog borde begrunda lite…
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.