Michael Tapper är filmkritiker på kultursidan.
När åklagarna i Nürnbergprocessen ville använda brittiska truppers dokumentärfilmer från koncentrationsläger i Bergen-Belsen som bevis, gav Alfred Hitchcock dem rådet att materialet skulle redigeras i långa, obrutna tagningar. Klipp kunde betraktas som manipulation. ”Film är 24 sanningar i sekunden men varje klipp är en lögn”, löd en 1960-talsmaxim hos unga filmmakare som Jean-Luc Godard.
Omvänt har kriminal- och spionfilmer från Hitchcock till ”Mission: Impossible” visat att film, klippt eller inte, kan vara ett illusionsnummer för att bedra våra sinnen. Och i science fiction-berättelser som Daniel F Galouyes roman ”Simulacron-3” och Matrix-filmerna simuleras hela vår verklighetsuppfattning så att vi lever i en illusion. Högaktuellt i vår tid, då skärmkonsumtion hotar ersätta livet den fysiska världen.
För i grund och botten kan vi inte veta om världen är verklig eller ett illusoriskt trick. Kanske är vår verklighetsföreställning en produkt av Gud bedragaren, som i filosofen Descartes tankeexperiment. Kanske lever vi på ett zoo eller i en laboratoriestudie under kontroll av en utomjordisk intelligens. Eller så har AI tagit kontrollen över våra liv utan att vi märkt det.
AI-framställd deepfake i bild, film och ljud har redan idag blivit allt svårare att genomskåda på grund av den snabba teknikutvecklingen. Det som började med fejkad hämndporr har spridit sig till politisk propaganda på sociala medier och hotar även rättssäkerheten om bildbevis från övervaknings- och kroppskameror kan hackas och manipuleras. Det hotet gör sommarens tre SVT-aktuella säsonger av BBC-producerade spionserien ”The capture” till sitt tema.
Den som sett tidigare serier som ”Sherlock”, ”Spooks” och ”Slow horses” har noterat hur klipp till övervakningskameror, CCTV (Closed Circuit TV), blivit en del av berättartekniken. Närmast självklart i ett Storbritannien – George Orwells hemland – som vid sidan av Kina blivit världens mest övervakade av kameror nätverksuppkopplade till datorstyrd ansiktsigenkänning. Tekniken möjliggör att man via kameror på stans gator kan följa personers rörelser i realtid över långa sträckor.
Inbäddat innehåll
”The capture” ställer frågan: Vad händer om någon kan hacka övervakningen, tidsfördröja bildströmningen och omärkligt maska in AI-manipulerat material för att få någon fälld för brott de inte begått? Övertygande i en domstol eftersom en obruten ström av bilder ger intrycket av att visa ett verkligt händelseförlopp. Än mer så om de är direktsända, live. Sanningen bakom bildförfalskningen upptäcker Rachel Carey (Holiday Grainger), ung och lovande medarbetare på kontraspionaget MI5, av en slump i sitt jobb.
Som i de sena romanerna av genremästaren John le Carré kommer hotet inte från fiendeländer som Ryssland eller Kina, utan från mäktiga krafter i den egna statsapparaten med hjälp av storebror supermaktens ljusskygga underrättelsetjänst CIA. AI-verktyget i serien kallas Correction, en teknik som kan skapa en långt mer avancerad verklighetsförvrängning än de påverkansoperationer vi sett från auktoritära stater i det sociala medieflödet.
Säsong två fortsätter på temat när Correction används som verktyg för att manipulera den brittiska politiken. Och i säsong tre blir det AI-kapprustning då programmet Veritas lanseras för att avslöja Correction-manipulerade bilder. I skottlinjen står allmänheten med allt större svårighet att orientera sig i den fysiska verkligheten eftersom den mediepresenterade verkligheten framstår som verkligare.
”The capture” visas på SVT Play.