Publicerad 06.28
FILIPSTAD. Åtta procent av invånarna har skulder hos Kronofogden.
De som försöker få ordning i kommunen säger att det handlar om genetik.
– Var femte person jag begraver har dött på grund av alkohol, säger prästen Erik Flodberg.
Den här stan har problem med integrationen.
Men det gäller inte integration av invandrare utan av ”urinvånarna” som förra kommunalrådet Åsa Hååkman-Persson säger.
Eller ursprungsbefolkningen, som kommundirektören Hannes Fellsman uttrycker det.
Fellsman har jag träffat ett par gånger tidigare, under flyktingkrisen, när han fruktade att kommunen kunde gå i konkurs under trycket av alla som strömmade in, flyktingar som hade låg eller ingen utbildning, som kunde ingen eller lite svenska och kostade Filipstad enorma pengar.
Det var befriande att träffa Fellsman och hans medarbetare Jim Frölander, de hymlade inte om svårigheterna, samtidigt förföll de inte till simpel populism och invandrarhat.
2006 var kommunens budget för socialhjälp fem miljoner kronor.
I spåren av flyktingkrisen ökade kostnaden till 33 miljoner, varav 60 procent gick till nyanlända.
Nu ligger socialbidragen på 22 miljoner.
– Vi har stora strukturella problem med ursprungsbefolkningen, säger Fellsman. Sverige ställer stora krav på vad man ska klara för att vara en del av samhället. Vi behöver arbeta med föräldraskapet så att föräldrarna klarar att hjälpa sina barn med skolarbetet. När barnen går om sina föräldrar i kunskap blir det problem.
Fellsman talar om samma problem – ”utmaningar” på floskelsvenska – som vi sedan många år diskuterar när det gäller invandrare. Ett av de stora problemen i utanförskapsområdena är att barn ofta blir sina föräldrars föräldrar. Det är barnen som kan svenska, barnen som kan orientera sig i samhället.
När det gäller invandrare formulerar vi problemen utan bekymmer. Det gäller ju de andra, de som oftast saknar röst och som är föremål för debatt snarare än deltagare.
Men när samma problem gäller ursvenskar? Det svenska ”hjärtlandet” som kristdemokraten Ebba Busch uttryckte det? Det svenska hjärtlandet är också ett utanförskapsområde.
Tonen i Filipstad är hård.
De är hårda mot sig själva.
Anette Bäck Davidsson, diakonissa i Svenska kyrkan, hon är noga med att använda femininformen av yrkestiteln diakon, säger:
– Många saknar go. Ungdomar kan säga, ”jag vill inte städa på banken”, ”ska jag gå upp i morgon också … nä”. Det finns många lågbegåvade. De kan inte planera. De blir överraskade. Vinter! Det är kallt ute!
Du säger lågbegåvade?
– Eller vad ska man säga? Särbegåvade?
Prästen Erik Flodberg säger:
– Här har vi ett socialt och genetiskt arv som sträcker sig långt tillbaka. Alkoholism är genetiskt betingat till 60 procent. Du får områden där det är fler alkoholister än i övriga landet. Var femte person jag begraver har dött på grund av alkohol. Vissa veckor är det alla.
Han är själv gammal alkoholist, nykter sedan 19 år. Han säger att problemen i Bergslagen och Norrlands inland är identiska. Utbildningsnivån är låg, de som flyttar för att studera kommer inte tillbaka.
– ”Resten” blir kvar här.
Flodberg gör citattecken med fingrarna när han säger ”resten”.
– I sådana här områden där få går till högre utbildning och där ungdomar slås ut av skolan frodas alkohol och droger. Det finns mycket i Filipstad. Grogrunden är att man inte har någon framtid, inget hopp, inga mål.
Prästen och diakonissan leder en sinnesrogudstjänst i Lesjöfors, ett litet samhälle tre mil norr om Filipstad. Kyrkans träfasad är faluröd, inne består väggarna av omålat stockvirke, ett slags modern bygderomantik, den uppfördes 1971.
Filipstads kommun har 9 700 invånare, åtta procent av befolkningen har skulder hos Kronofogden, det är tredje högst i Sverige.
Två av dessa skuldsatta sitter långt fram i kyrkan, de söker sinnesro när Anette Bäck Davidsson och Erik Flodberg talar och leder bön. De är Yvonne och Lone Schyberg, drygt sextio år gamla, gifta sedan 13. De drev Åsheda wienerbageri i Småland, när det gick omkull beviljades Yvonne skuldsanering men inte Lone. Bageriet var hennes enskilda firma och skulderna därmed hennes privata.
En halv miljon i skuld har växt till en dryg miljon.
De berättar om tiden de bodde i bageriet där strömmen var avstängd, om morgonen då kronofogden hämtade Lones Volvo XC90 som hon köpt begagnad för ett arv och som hon betalat av på i sex år, och hur de bodde i Yvonnes husvagn i nio månader på campingplatserna i Skruv och Kosta.
Yvonne hade en gammal vän, han köpte en sommarstuga i Lesjöfors som han lät dem hyra och sedan ta över.
De hankar sig fram på sjukpension och talar om bråddjupet som öppnar sig när man vet att man aldrig blir fri, skulden kommer alltid att hänga över dem.
– Jag känner mig mindre värd, säger Lone.
– Man känner sig inte delaktig i samhället, säger Yvonne.
De har renoverat huset de bor i, huset är en uppgift för dem, och hundarna, men det är ändå svårt att hitta motivation för att gå upp på morgonen.
De är väl medvetna om hur samhället ser på den som har skulder hos Kronofogden.
Yvonne och Lone betonar sin ansvarskänsla, sitt flit.
– Vi arbetade 15 timmar om dygnet, vi handlade inte en massa saker, vi slösade inte, vi arbetade.
De stängde bageriet i februari 2015. Yvonne och Lone är inte ensamma i sin ekonomiska olycka. Sedan 2015 har svenskarnas skulder hos Kronofogden mer än fördubblats, från 72 miljarder kronor till 154.
Filipstads budgetrådgivare Lennart Appelgren säger att de skuldsatta blir allt yngre. Nu kommer 25-åringar till honom, ”De har festat och haft roligt och köpt elektronik. Så har de 500 000 i skulder och vill ha fem års skuldsanering så att de kan börja om vid 30.”
– Jag träffar alla sorter. Du blir förvånad över hur mycket fint folk som har skulder.
Jag träffar Appelgren på Café Husets uteservering på Stora torget. Nere vid älven sitter stadens stora berömdhet, poeten Nils Ferlin, staty på en bänk. Lyfter han blicken ser han holmen som fått formen av pansarbåten Monitor som var så betydelsefull för Nordstaternas seger i amerikanska inbördeskriget på 1860-talet. Den sensationella Monitor som drevs med propeller skapades av uppfinnaren John Ericsson, född i gruvsamhället Långbanshyttan utanför Filipstad, död i New York 1889, gravsatt på Östra kyrkogården i Filipstad.
Bergslagen bär på många storslagna minnen.
Lennart Appelgren pekar mot torgets norra hörn. Där låg tre banker förut, Handelsbanken, Swedbank och Nordbanken. Två av lokalerna är tomma, den tredje är ombyggd till begravningsbyrå.
Bredvid den ligger Röda korsets butik där man kan köpa begagnade kläder och husgeråd och dit de fattigaste kommer för att be om hjälp.
– Ensamma män, ensamstående mödrar, ibland familjer. Vi hjälper dem så att de har mat för dagen och i morgon också. De får hjälp två eller tre gånger, sedan hänvisar vi till skuldsanerare, säger Kerstin Chrunak, 81, en pensionerad kyrkomusiker som står i kassan.
– Tyngdpunkten har förflyttats från invandrare till svenskar i vår hjälpverksamhet.
En av dessa svenskar är Lotta, som egentligen heter något annat. Hon har levt sitt liv först tillsammans med en våldsam man, därefter med en hon älskar, en före detta missbrukare. Lotta har adhd, hon har levt med skulder hela sitt liv, hennes förra man var manisk säger hon, han beställde hem allt från blomfrön och trosor till stereoapparater och dammsugare och köpte begagnade bilar i hennes namn.
I vintras blev hon fri från de skulderna efter fem års skuldsanering. Nu har hon bara studieskulderna kvar. Hennes man har skulder efter att ha arbetat på behandlingshem samtidigt som han fick ersättning från Försäkringskassan.
Lotta miste sitt jobb i höstas.
Efter lång tvekan gick hon till Röda korset och bad om hjälp, hon hade inte mat hemma.
Hon har två minderåriga barn.
Nu är Lotta stressad över sommaren. Först skolavslutningen. Skor. Klänning till flickan. Sedan den oändliga ledigheten.
– Vad ska vi göra i sommar? frågar barnen. Jag vet inte. När de var yngre kunde vi åka och bada, de var nöjda med det. Nu vill de göra samma saker som klasskamraterna. Åka till Liseberg i Göteborg. Åka till Karlstad.
Lotta har tänkt att hon kan prostituera sig. Annonsera på Darknet.
– Jag blir en hora, har jag tänkt. Säljer min egen kropp. Men vem fan ska köpa mig, en 50-årig kärring?
Om jag går tillbaka förbi Café Huset och ytterligare ett par hundra meter kommer jag till Kyrkans hus. Där bjuder församlingen på lunch varje onsdag och delar ut kläder till behövande.
Först kommer käket, sedan moralen, enligt en berömd sentens myntad av dramatikern Bertolt Brecht.
För de tre damerna Gunilla, 63, Marita, 74, och Solveig, 70, är moralen minst lika viktig. De sitter tillsammans i soffan utanför samlingslokalen där det strax ska serveras kålpudding, kokt potatis och vegetariska tacopiroger.
Visst kan de redogöra i detalj om sina skulder, Gunilla som blev förälskad i en man som lånade en massa pengar och försvann, Marit som hjälper en släkting som förköpt sig, Marit som är så orolig för att själv hamna hos fogden. Hyran och elen är det första hon betalar varje månad, hon vill inte riskera att göra något fel.
De kan tala om mobilen som kostar 244 kronor i månaden och tv:n som kostar 946. Marit säger att ångesten snurrar i bröstet och huvudet, ångesten dränerar henne på energi.
Då är det skönt att komma hit och tala med de andra damerna, sitta tillsammans, och det är skönt att tala med prästen Erik Flodberg varje måndag; psykiatrin i Kristinehamn anser inte att Marit behöver mer vård.
Tillsammans bygger de upp sin moral för att orka en dag till, en vecka till.
Prästen Flodberg går runt i samlingssalen. Här samlas gamla och unga, friska och sjuka, missbrukare och nyktra, för ett mål mat. En ung kvinna går fram till prästen och frågar om vaktmästaren kan hjälpa henne att hämta en soffa på eftermiddagen. Hon har hittat en nu, hon visar en bild i telefonen och nämner hur bred den är.
Hon var timanställd på ett företag som stängde. Hon var med i facket men inte a-kassan. Nu försöker hon klara sig tills företaget öppnar igen, efter sommaren bör hon ha jobbet tillbaka.
– 100 kronor kostar soffan, säger hon till prästen.
Det motsvarar fyra koppar kaffe på Huset, två i Stockholm.
Ytterligare några steg bort, efter gångbron över Skillerälven, ligger kommunhuset. Där sitter förra kommunalrådet Åsa Hååkman-Persson och bläddrar i listan över skuldsatta hos Kronofogden. Tio A4-papper fulla med namn, skulder från 5 931 044 kronor till 190.
Hon är tyst, skakad.
– 80 procent vet jag vilka de är … jag ser personer … vanliga människor med 50-60 000 i skuld … varför har de hamnat här?
Han stannar vid ett namn.
– Den här killen har ett bra jobb … man blir ledsen å deras vägnar … man funderar på hur de har hamnat här …. hur livet har varit tufft mot dem … jag önskar att det inte fanns ett enda namn på listan, då hade vi ett samhälle som mår bra … det är tuffare i dag. En elräkning kan få dig att hamna på skuldlistan.
Den överväldigande majoriteten är traditionellt svenska namn.
Det är den svenska segregationen som Åsa Hååkman-Persson har framför sig på bordet.
2023 införde Filipstad som aktivitetskrav för socialbidrag, det som nu blir lag i Sverige.
– Aktivitetskravet har bidragit till att folk flyttar, säger kommundirektör I Hannes Fellsman. Befolkningsminskningen har varit markant.
2019 hade Filipstad 10 500 invånare, nu är de 9 700. Av dem är 400 utrikes födda. Andelen utlandsfödda har minskat från 22 procent av kommunens invånare till fyra.
– Gruppen nyanlända minskar. En del har hittat jobb på andra ställen, andra har flyttat på grund av aktivitetsbidraget. Man kan fråga sig vad aktivitetskravet leder till när alla inför det lika hårt? De längst ner trycks omkring i landet.
Cirka 230 personer erhåller försörjningsstöd, alltså socialhjälp. 80-90 av dem är i aktivitet, de är till stor del nyanlända. De röjer sly, klipper gräs och hjälper till i skolan.
Resten är inte möjliga att sätta i aktivitet, säger Fellsman.
Han är urless på att prata om problem och utanförskap, kommunledningen har bestämt sig för att sprida en positiv bild av Filipstad, stan ska inte förknippas med jämmer och elände utan framtidstro.
– Några holländare har flyttat hit, säger moderata kommunalrådet Christer Olsson, och en kanadick. Vi har utnämnt Filipstad till världens knäckebrödshuvudstad. Ingenstans i världen tillverkas så mycket knäckebröd.