Förutom ett nystartat valpprogram i liten skala finns det ingen särskild uppfödning av sökhundar till Tullverket utan de kommer lite varstans ifrån – privatpersoner, jägare, andra myndigheter som tänker att de har en hund som nog skulle passa Tullverket. Men hundarna som sniffar på resväskor och bilar vid gränsen har passerat ett litet, litet nålsöga.
– De har ofta stort intresse för föremål och att apportera, sedan ska de vara vänliga och trygga socialt, säger Anna-Karin Edström Lundemo, chef för Tullverkets hundenhet.
Sanna Häll, som är instruktör, fyller på med fler egenskaper.
– De ska vara lite jobbiga, ha lite hyss för sig, ha energi och behöva stimulans.
Lagom stor
Raserna som används är ofta såna som är avlade för jakt, som jaktlabrador, springer spaniel och jaktgolden, men inte alltid. Det är också viktigt att hunden inte är för stor eller för liten. En hund som är för liten kommer inte komma åt överallt, en som är för stor får det svårt med trånga utrymmen.
På Tullverkets sajt finns en film som visar vilka egenskaper myndigheten vill att hundarna ska ha. Den som anser sig ha en hund som stämmer in på beskrivningen kan anmäla sin hund för försäljning. De hundar som är intressanta får komma och göra ett lämplighetstest. De som sedan går vidare placeras som så kallad ämneshund hos en instruktör.
Så långt har tvåårige Sting kommit, eller Scottmoor Gundogs Singleton som han egentligen heter. Han visade sig vara lite för ivrig för att passa som jakthund och nu bor han sedan några månader hos Sanna Häll för att utvärderas.
I dag får han söka efter en tomhylsa, det första man börjar träna sökhundarna på.
Sniffar högt
Man hör på de högljudda sniffningarna att Sting jobbar intensivt när han söker på de utlagda väskorna. Svansen piskar när han hittar den gömda tomhylsan, men annars håller han sig lugn.
– För länge sedan hade man aktiv markering, nu arbetar vi med passiv. Hundarna stannar till och står stilla. Det är en säkerhetsgrej som minimerar risken för skador och att bevisföring förstörs. Och det blir så mycket enklare för oss, förklarar Sanna Häll.
Sting får beröm och sin boll när han hittat tomhylsan.
– Det är viktigt att jobba med hundens naturliga egenskaper och låta honom behålla bollen. Det får dessutom ner stressnivån.
Tränar kondition
Anna-Karin Edström Lundemos sju månader gamla Castor var egentligen tänkt att bli räddningshund, men nu har han precis börjat testa livet som sökhund. Han får nöja sig med att leta efter en leksak.
– Det är bara femte gången han söker. Han har inte varit så intresserad tidigare utan varit för liten och larvig.
Nu får han träna på kondition och motivation när han söker. Mycket av det Tullverkets hundar söker igenom innehåller inget man letar efter och det är viktigt att hundarna inte tappar sugen.
– Det är en av de svåraste sakerna med jobbet, för det är så mycket tomt sök, säger Sanna Häll.
Det man först tränar på är själva tekniken för att söka, sedan lägger man på mer och mer. Grundpaletten är narkotika, vapen och ammunition, sedan kan man även lägga på sedel. I dag har Tullverket två renodlade sedelhundar.
Hundarna ska inte bara lära sig att nosa rätt på speciella saker utan även välja bort och förfina. Utbildar man till exempel en sedelhund vill man inte att den reagerar på enskilda sedlar utan på stora mängder. Anna-Karin Edström Lundemo berättar om en bekant som utbildat minhundar som fick tränas om för att de markerade på varje liten del i ett område där det var splitter överallt.
Belöning grunden
Belöning är grunden för all träning – rätt beteende ska belönas. Beröm och att få hålla en älskad leksak i munnen kommer man långt med. Och det ska fortsätta vara roligt när träningen övergår i riktigt arbete.
– Hade de inte tyckt att det var kul att vara på jobbet hade vi inte haft någon användning för dem.
Om Sting tycker att det är kul att söka är en av sakerna man tittar på nu medan han är under utvärdering. Även om han gillar sin boll och vill söka efter den – gillar han att söka efter andra saker? Fungerar han i alla miljöer?
När hundarna bedömts vara lämpliga flyttas de till hundförare för att utbildas tillsammans för att till sist godkännas som ekipage. Bandet mellan hund och förare liknar inget annat, intygar Sanna Häll.
– Det är ett så speciellt band. Till slut vet man vad den andra tänker. Och de ställer upp för en så hundraprocentigt. Man blir så otroligt tajta.