Kommunalrådet Natalie Hart (S) är inte bitter, hon är förbannad.
De gamla fattigauktionerna är tillbaka med full kraft men kallas inte auktioner längre utan placeringar och särskilt boende, och framför allt folkbokföring.
Natalie Hart och Anna-Karin Nysten, chef för Individ- och familjeomsorgen i Ljusnarsbergs kommun, talar om knepiga, byråkratiska ärenden som gäller människor som står längst ner, så långt ner att de flesta av oss aldrig ser dem, knarkare och fyllon, multisjuka, människor med psykiska problem, små barn som hade oturen att få föräldrar som torterar dem, som inte ger dem mat och som säger: allt är ditt fel, utan dig skulle allt vara bra.
Dessa människor bollas mellan kommuner för ingen vill sitta med Svarte Petter, att få ansvar för en person som kan behöva hjälp i åratal, decennier, i vissa fall hela livet.
– Vår kommuns budget är ungefär 360 miljoner kronor, säger Hart. Vi har fyra individer som tillsammans kostar 12,5 miljoner per år. Det är fyra procent av våra gemensamma tillgångar.
Det här är svåra saker, att tala om vad enskilda personer kostar, Hart och Nysten väger sina ord, provar olika formuleringar.
Anna-Karin Nysten berättar om en grannkommun som hade ansvar för en person på ett LSS-boende. LSS står för Lagen om stöd och service, boenden där funktionshindrade får stöd.
En handläggare sa till personen som fick vård att det fanns ett boende som passade bättre i Ljusnarsberg, vi åker dit och tittar, det här blir bra för dig. Personen flyttade till Ljusnarsberg. Strax upptäckte personalen där att vårdbehovet var mycket, mycket större än vad som uppgetts från grannkommunen.
Nu var den inflyttade personen Ljusnarsbergs ansvar.
– Vi klarade inte den vården och placerade personen på ett privat boende i en annan kommun.
Men ansvaret och kostnaden är fortfarande den formella hemkommunen Ljusnarsbergs. Kostnad per år: 5,5 miljoner kronor.
Så fungerar den moderna fattigauktionen.
De sjuka och utslagna ställs inte på ett podium där traktens bönder får bjuda under varandra för att ta emot någon. Så fungerade socialvården i det gamla fattiga bondesamhället: Den som krävde lägst ersättning fick hysa ett föräldralöst barn eller en gamling som kunde hjälpa till på gården.
I vårt land som berömmer sig för att vara solidariskt och särskilt värna ”våra svagaste” skickas de mellan kommunerna.
Ingen vill ha dem.
– Visst har tanken slagit mig. Om alla andra skriver folk på andra platser, varför ska inte vi göra det? Men vi kan inte lägga energi på att klura ut hur vi ska runda lagstiftningen, vi har inte tid med det. Vi vill inte fortsätta fulspelet och dumpa personer i andra kommuner, säger Natalie Hart.
Hennes rum på andra våningen i kommunhuset har utsikt över en fin gräsmatta och röda hus, några gamla, andra nybyggda, alla förstärker Bullerbykänslan i Kopparberg som är centralorten i Ljusnarsbergs kommun. Bara namnet ger känslan för det gamla Sverige, blånande bygder, skogar, sjöar, röda hus.
Kopparberg har 2 600 invånare, kommunen som helhet 4 300. 9,3 procent av de vuxna invånarna har skulder hos Kronofogden, flest i Sverige, 7,9 procent är förtidspensionärer, flest i Sverige, antalet högutbildade är lägst i Sverige, medianinkomsten näst lägst.
Detta är tredje kommunen jag besöker på fattigdomens breddgrad, 59,5 grader nord.
I dessa kommuner är varje skattebetalare viktig, och varje person som behöver hjälp märks direkt i kommunens budget.
– Man vill helst gå på plus på sista raden för varje invånare, säger Natalie Hart.
Anna-Karin Nysten sitter med anteckningar framför sig. Hon berättar om nästa omhändertagande:
En familj där barnen vanvårdas flyttar till Ljusnarsberg. Deras hemkommun säger att nu är familjen i så gott skick att deras barn inte längre behöver vara omhändertaget.
Så kommer hela familjen till Ljusnarsberg. Skolan slår snart larm om barnet som inte är klätt efter årstiden, är hungrigt, har hög frånvaro, blåmärken.
– Vi placerade barnet i ett familjehem i en annan kommun. Men kostnaden är vår tills barnet fyller 21, eller hela livet om det behöver LSS-boende.
– Vissa ärenden är horribla, säger Natalie Hart. Många gånger har jag gått hem och gråtit, man tror inte att barn kan fara så illa i Sverige, saker som pågår i åratal, barn inlåsta utan mat, brända med cigaretter, våldtagna av sina föräldrar, övergivna. Jag har sett hur kommuner har tonat ner missförhållanden, avslutat utredningar och låtit familjerna flytta någon annanstans.
Hon berättar om ett barn i en annan kommun som var placerat på SiS-hem men tillfälligt vårdades på psykakuten. Familjen var på gång att flytta till Ljusnarsberg. Då passade hemkommunen på att formellt avsluta sin vård av barnet.
Familjen flyttade till Ljusnarsberg.
Och barnet återfördes till SiS-hemmet efter psykakuten.
Men nu blev barnet Ljusnarsbergs ekonomiska ansvar: 18 000 kronor per dygn, 540 000 kronor i månaden.
– Vi försökte luska ut hur den andra kommunen bar sig åt för att lägga kostnaden på oss, säger Anna-Karin Nysten. En kommun ska inte avsluta sin insats förrän vårdbehovet är uppfyllt. De hade fått betala för barnet även om familjen flyttade. Det var mellanlandningen på psykvården som gav dem möjlighet att avsäga sig ansvaret. Vårdtagaren hamnade i två olika datafiler.
De flesta dumpningar är betydligt enklare att förstå.
Ett par tre hyresvärdar äger förfallna fastigheter och tar gärna emot socialfall. Kommunen betalar ju hyran.
– Närliggande kommuner betalar flera månadshyror åt individer de vill bli av med. Så kommer de hit, personer som behöver försörjningsstöd, beroendevård, som har ett kriminellt beteende med snatterier, inbrott, stölder, säger Natalie Hart.
Under Anna-Karin Nystens tio år på individ- och familjeomsorgen har hon sett två, tre dumpningar per år. Det låter inte så mycket men blir dramatiskt i en liten kommun, problem läggs på problem, kostnad på kostnad.
Ett tag hade 25 procent av skolbarnen på Kyrkbacksskolan skyddad identitet därför att deras mödrar jagades av våldsamma män.
Det skapade enorma svårigheter för kommunen.
– Ingen visste någonting om dessa familjer. Vi måste fråga föräldern, vilken kommun kommer ni från, vilken hjälp fick ni av socialen där, av barn- och ungdomspsykiatrin, sjukvården? Skolan fick inga uppgifter om barnen. Det tog jättelång tid att förstå barnens behov.
Det skyddade boendet stängde för fyra år sedan inför en aviserad inspektion.
Förr var det stora kommuner som dumpade socialfall i Ljusnarsberg. Nu är det närliggande kommuner, ofta med samma slags problem: arbetslöshet, låg utbildningsnivå, många skuldsatta hos Kronofogden.
De fattiga spelar Svarte Petter med sina fattigaste.
– Samtidigt har fler psykiska problem, de mår sämre och har svårare att få arbete och bostad. Kriminaliteten har blivit grövre och de kriminella allt yngre, säger Anna-Karin Nysten.
Kopparberg som är så vackert har blivit känt som Sveriges sociala sopkorg. Det är grymt mot dem det handlar om, Hart och Nysten säger gång på gång att svårast drabbad är inte kommunen utan den som flyttas runt som en spelbricka.
Men det är också grymt mot alla kommunens invånare.
Pressfotografer och ruinturister åker gärna till det lilla samhället Ställdalen nio kilometer norr om Kopparberg. Där finns några hyreshus och ett hotell som är förfallna och övergivna av ägaren Jonathan Bessou, i Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra nominerad till ”värsta värden”, för övrigt en titel hans pappa Tino fick redan 2021.
Krossade rutor. Gnisslet av glas som ligger på trottoaren. Trasiga persienner som fladdrar i döda fönster. Träd som växer ur trottoaren. Bilvrak med sneda, öppna dörrar och plundrade motorer, madrasser, spånskivor på trottoaren från det som en gång var Ställdalens pizzeria, en skylt som säger ”Moped- och cykelåkning förbjuden” sticker upp i en törnbuske.
Det ser ut som Sarajevo under kriget.
Men bredvid ligger Ahlstroms, en toppmodern pappersfabrik, modernitet och välstånd sida vid sida med det djupaste förfall, likt välfärdssamhället som nu har fattigauktioner.
Det är inte krigets Sarajevo, det är mer som i Tredje världen.