Det känns numera som om president Donald Trump oftast har mer snälla saker att säga om Kinas, Rysslands och ibland till och med Irans ledare, än om USA:s traditionella allierade.
De senaste dagarna har han exempelvis rykt ihop rejält med Italiens premiärminister Giorgia Meloni. Det är inte så länge sedan hon beskrevs som en av Trumps närmaste vänner i Europa.
Även relationen med Storbritanniens premiärminister Keir Starmer började okej. Inte så undra på när Starmer under sitt första besök i Vita huset meddelade att Trump var bjuden på officiellt statsbesök hos kung Charles III.
Det besöket ägde rum hösten 2025. Trump är den första amerikanske presidenten som bjudits till två statsbesök av det brittiska kungahuset.
Men inte hjälpte det Keir Starmer. Han har aldrig varit en politiker som utstrålat karisma och styrka och därmed var han också ett lätt byte för Donald Trump.
Starmer retade Trump rejält genom att inte på en gång ställa sig vid USA:s sida när Trump gick till anfall mot Iran den 28 februari.
Snart följde öppet hån från Vita huset mot den brittiska premiärministern. Någon Winston Churchill var han ju inte, som Trump uttryckte det.
Starmers problem har dock alltid haft mycket mer med brittisk inrikespolitik att göra och hans egen impopularitet på hemmaplan.
De blev akuta förra torsdagen när labourpolitikern Andy Burnham vann ett fyllnadsval i engelska Makerfield och därmed en plats i det brittiska parlamentet.
Burnham – det visar mätningarna – är den populäraste politiker som Labour har för tillfället och segern i torsdags gjorde det möjligt för honom att utmana den impopuläre Starmer om partiledar- och premiärministerposten.
Starmer antydde först att han tänkte kämpa, men under måndagsmorgonen meddelade han så att han bestämt sig för att lämna premiärministerposten.
Det var dock något som Donald Trump redan basunerat ut på Truth Social under söndagen. Tydligen utan att ha talat med Starmer.
Visst, Trump fick rätt, och det var vad de flesta hade på känn, men USA:s president hade ändå lagt sig i brittisk inrikespolitik på ett sätt som nog saknar motstycke i brittisk-amerikanska relationer.
Trump hade också sin analys klar. Starmer hade ”starkt misslyckats” med invandring och energipolitiken.
Britterna kan nog lägga till ett antal saker där, inte minst den knackiga ekonomin och Starmers egen ledarstil.
Starmer meddelade under måndagen att han avgår men sitter kvar som premiärminister fram till dess att partiet utsett en efterträdare.
Det finns flera förutom Andy Burnham som vill ha jobbet, men allt tyder på att det blir han som om några veckor kommer att bli Storbritanniens sjunde premiärminister på ett decennium.
En siffra som väl beskriver det kaotiska tillstånd som Storbritannien befunnit sig i sedan den 23 juni 2016. För just det, det har denna vecka gått exakt tio år sedan britterna röstade för att lämna EU.
Det blev inte precis vad Brexit-anhängarna lovade och en majoritet ångrar sig i dag. Färska beräkningar visar exempelvis att Storbritanniens BNP är upp till åtta procent mindre än vad den hade varit om landet stannat kvar i EU.
Så ja, det är många utmaningar som väntar Keir Starmers efterträdare. Labours enda stora tröst är egentligen att nästa parlamentsval stundar först om tre år 2029.
Andy Burnham – om det nu som förväntat blir han som tar över – kommer i alla fall beväpnad med betydligt större utstrålning. Han är kort sagt en bättre politiker.
Han har också rykte om att vara något av en kameleont och även om han anses stå mer till vänster än Starmer, så har han också på sistone orienterat sig mer mot mitten.
Donald Trump befann sig själv mitt under sin valkampanj när britterna röstade om Brexit för tio år sedan. Han visade då tydligt att han tyckte att britterna skulle rösta för att lämna EU.
Någon ursäkt för det rådet lär inte komma.