Bara dagar efter att Uefa deklarerat att man inte längre har förtroende för Fifa-presidenten Gianni Infantino började europeiska förbund ställa i ordning sina egna positioner.
Många – däribland England – har tvingats återkalla sina besked om förtroende inför valet i mars nästa år.
På så sätt hedrar det Sverige att inget riktigt så genant ägt rum i dagarna. Från svenskt håll hade inget sånt kommunicerats.
Men när beskedet äntligen kom under måndagen – att även Sverige har fått nog av Infantino – men man måste fråga sig vad som tog så lång tid.
Under Simon Åströms ledning har Svenska fotbollförbundet skärpt tonen mot Fifa. Varje gång jag har talat med honom om ämnet har han vägrat skönmåla deras arbete, eller Infantino, men alltid understrukit behovet av att väga för och nackdelar med olika ställningstaganden, påmint om att Fifa också gör bra saker. Han har velat kontextualisera Sveriges roll i Europa och världen, hänvisa till hur det europeiska blocket röstar – och förklara att andra frågor toppar förbundets dagordning. Det ska även sägas att inga andra nationsförbund har gjort sig till Infantinos motståndare heller.
Argumenten saknar inte betydelse.
Men inget förändrar verkligheten.
I fallet Gianni Infantino och riktningen han lett Fifa i har det inte funnits något att fundera på eller överlägga på väldigt, väldigt länge. Vad andra har gjort, Sveriges maktlösa position och eventuella nackdelar – allt blir irrelevant i ljuset av den fasansfulla epok han basat över.
För mig var det droppen
För mig har gränsen gått många gånger. Kanske allra mest när Infantino lät trycka upp ett samlarkort på sig själv inför klubblags-VM förra året.
Jag stod inte ut i ren sympati med alla barn som öppnar paket med pulsen rusande – och plockar upp ett foto på planetens löjligaste farbror i stället för sina favoritspelare.
Men jag förstår att alla värderar saker olika.
Allvarligare händelser saknades inte vid det laget.
Den senaste episoden – försöket att sälja av andelar i ett VM-bolag till Joshua Kushner och andra privata investerare bakom ryggen på hela organisationen – har visat världen vilket tillbakatryckt missnöje som funnits med Infantino.
Mycket av det förtroende som kommunicerats visade sig papperstunt – och det har sina skäl.
Infantino har försökt sjösätta liknande projekt förut. Redan 2018 ville han driva igenom en försäljning av klubblags-VM och en världsomspännande variant av Nations League till en grupp investerare runt SoftBank, med saudiska pengar i ryggen. Han gjorde det utan att avslöja var pengarna kom ifrån, inte ens för sitt eget beslutande råd. Projektet sköts i sank av missnöje.
Våren 2021 var det, av allt att döma, dags igen.
Fifa dröjde länge med sitt fördömande av The Super League, den ökända utbrytartävlingen som drev Europa till ett sällsynt vredesutbrott och kollapsade omgående.
Både Der Spiegel och New York Times rapporterade senare att Infantino och hans krets varit välinformerade om och lierade med projektets arkitekter – däribland JP Morgan, som är en del även i det senaste förslaget – eftersom det var ett sätt att stöpa om den internationella klubblagsscenen.
Misslyckandet drog i gång direkt
Skälen att vilja byt ut honom staplades på hög direkt.
Infantino friades från interna korruptionsutredningar under sina första månader som president – efter att hans eget beslutande råd bytt ut personerna som utredde honom. Han tog emot en vänskapsmedalj av Putin efter VM 2018. Inget tyder på att han lämnade tillbaka den när Ryssland invaderade Ukraina. På senare tid har han propagerat för att återintegrera ryska lag i världsfotbollen.
Han flyttade till Doha och inledde VM i Qatar med att förbjuda regnbågsfärgade kaptensbindlar och öl på arenorna, trots löften om motsatsen. Han höll sitt berömda tal om Europas vedervärdiga moralism, kallade sig själv homosexuell, funktionsnedsatt och diskriminerad – och tonade ned antalet döda gästarbetare i värdlandet.
Några år senare tilldelades Qatar plötsligt U17-VM för herrar fem år i rad, medan Marocko fick damturneringen för samma period.
Infantino flög vidare i sin Qatar Airways-abonnerade privatjet. Han deltog i reklamfilmer för turism i Saudiarabien. Han fick sitt nya format av klubblags-VM finansierat av saudiska pengar. Han marknadsförde deras önskemål om VM vartannat år tills resten av världen röt ifrån.
När det kom till kritan levererade han: Fifa gav Saudiarabiens VM-bud det högsta betyget i historien – trots att åtta arenor och en stad ännu inte byggts.
Processen förblir en av de mest bisarra i organisationens historia. Infantinos Fifa trollade fram en unik form för VM 2030 på tre andra kontinenter och kapade utan förvarning ansökningstiden för mästerskapet 2034 till till 25 dagar.
Saudiernas bud var det enda och applåderades igenom på kongressen. Vårt svenska förbund sökte garantier om säkerhet för spelarna och ölförsäljning och bestämde sig för att inte rösta nej.
Får ingen stående ovation
På senare tid har Infantino skiftat fokus till sin nya favoritmarknad.
Förra sommaren blev han försenad till Fifa-kongressen i Paraguay för att han prioriterade att resa med som wingman till Donald Trump när denne besökte Gulfstaterna för politiska högnivåmöten. I Vita huset berättade han att han gärna vill lansera en kryptovaluta för att ”fånga miljardpubliken” jorden runt, och raggade investerare. I våras befann han sig på samma plats med Cristiano Ronaldo, Ronaldos arbetsgivare Mohammed Bin Salman och Trump – innan Fifa meddelade att Ronaldos avstängning, som hängde av VM, sköts upp.
Under samma tid har han tagit in organisationen i Donald Trumps ”Board of Peace”, öppnat kontor i Trump Tower, delat ut ett fredspris till USA:s president medan han startar krig och öppnat för att släppa in ryska lag i Fifa:s tävlingar igen – innan sommarens hårresande skandal runt Folarin Balogun till slut fick bägaren att rinna över.
Allt det här visste Svenska fotbollförbundet innan de fick nog den tredje augusti 2026.
Nu brinner det över allt.
Ett rent förräderi mot fotbollen möter äntligen motstånd. Även Sverige reser sig, till slut.
Av mig får de ingen stående ovation.