Forum Romanum i Rom, där Titusbågen ännu finns att beskåda på krönet av Via Sacra, måste vara en av världens mest förtätade platser, trots att den i dag befolkas av shortsklädda turistskockar. Så när jag fick uppdraget att recensera Lena Einhorns ”Titusbågen” skälvde jag till på ett sätt jag inte brukar inför ett uppdrag.
Boken består av åtta berättelser om bågens liv från uppförandet till minne av Titus erövring av Jerusalem till 1946, då rabbi Josef Schlomo Kahaneman, som räddade många föräldralösa, judiska barn efter befrielsen, ställer sig under bågen och skriker ut sitt raseri mot Titus Flavius ((Vespasianus och)) alla hans efterföljare – alla de som genom årtusendena gjort sitt yttersta för att krossa judendomen, göra den hemlös, utplåna den. ”Jag finns, Titus! Jag lever!”, utropar han, och förkunnar att också hans son och andra efterkommande finns, lever.
Inte heller denna gång, under Hitler, utplånades det judiska folket.
Däremellan, alltså, ytterligare sex akter, nedslag i de tvåtusen år av världshistoria som flutit under bågen. Naturligtvis möter vi Konstantin den store, upphovsman till införandet av kristendomen som Romarrikets statsreligion under 300-talet.
Hans akt är, kanske av nödvändighet, den längsta. Den inleds med upptakten till sammandrabbningen mellan honom och hans ärkefiende Maxentius vid Milviska bron, ur vilken Konstantin gick segrande, och därmed präglade Europas fortsatta historia.
Här, liksom boken igenom, är berättelsen historiskt korrekt, men dess figurer fiktionaliserade i det att Einhorn gestaltar sina idéer om vad de kan ha tänkt och känt.
Sådan är bokens ambition: att andas liv i historien, göra dess människor psykologiskt igenkännbara.
Det är en oemotståndlig idé, inte minst som romarrikets historia, och den judiska historia som löper likt en elektrisk aorta genom texterna, hör till världshistoriens mest fantasieggande och intressanta. Men gestaltningen är mindre intressant än den historiska sammanfattningen. Att inte bli hypnotiserad av tanken på Cirkus Maximus groteska underhållningsvåld, kejsarnas maktberusning och Maxentius tillit till oraklens profetior i de sibyllinska böckerna är en omöjlighet.
Eller akt fyra, om Dante Alighieri, poeten med den brinnande avskyn mot påve Bonifatius VIII. Fast besluten att med ord förgöra honom anländer han till Rom, ser sitt hatobjekt stå där på balkongen i all sin skenhelighet, och elden i hans förakt driver honom att skriva ett av litteraturhistoriens mest avgörande och långlivade verk.
Einhorn konstaterar att Dantes raseri mot kyrkans makt definierar den kommande renässansen.
här har vi att göra med en bildningsresa, inte ett litterärt storverk
Samtliga skildringar är obestridligen bildade och detaljrika, och snilledraget att bygga punkthus av historia utan transportsträckor mellan sig, gör boken lekande lättläst och tillgänglig även för den som är helt obevandrad i de skeenden som återberättas. Den som kan historien får nya infallsvinklar och fördjupning.
Min enda invändning är att gestaltningen är gjord till hälften. Miljöerna och händelseförloppen är framsuggererade med så säker penna att fantasin placerar mig i dem, men drottning Kristina har samma språkdräkt som biskop Athanasios. Ja, samtliga gestalter uttrycker sina tankar på samma liksom allmänanakronistiska litterära dialekt, sprungen ur en lika allmänt uppstramad språkhållning. Så som man skriver när man inte riktigt har hittat tonen i en historisk skildring.
Det får mig att längta efter PO Enquists historiska romaner om exempelvis Kung Kristian VII eller Blanche Wittman. Kanske är det orättvist. Men här har vi att göra med en bildningsresa, inte ett litterärt storverk. Icke desto mindre: den som törstar efter kunskap om Titusbågens vidsträckta tentakler genom tid och rum har hittat alldeles rätt bok.