ANALYS
LISA GRENFORS
Lyckades inte ”gå genom rutan”
・Uppdaterad:
Till slut blev pressen för stor på Keir Starmer som tvingades avgå som premiärminister.
För den som tar över väntar en tydlig uppgift: att snabbt få fart på en ekonomi som tappat både tempo och förtroende.
Ibland är det svårt att framkalla minnet av en stämning, trots att det bara handlar om två år i tiden. Men sommaren 2024 var läget så fundamentalt annorlunda i Storbritannien att det nästan är svårt att föreställa sig.
Efter 14 år av konservativt styre imploderade de konservativa och Labour hämtade hem en historisk jordskredsseger i parlamentsvalet. Glädjen, ambitionen och viljan att bygga ett nytt land visste inga gränser bland de brittiska socialdemokraterna.
I dag är stämningen en helt annan, och premiärminister Keir Starmer har tvingats lämna sin post.
Starmer lyckades inte leverera så snabbt som partiet och väljarna krävde. Och hans kamerala personlighet utan den riktiga glöden gjorde att han uppfattades som korrekt men tråkig. Han lyckades inte ”gå genom rutan” som det heter på TV-språk. Uppenbarligen saknades inte viljan, annars hade inte rösten skurit sig så som den gjorde på slutet när premiärministern meddelade sin avgång.
Allt pekar på att Andy Burnham ersätter Starmer. Burnham blir i så fall den sjunde premiärministern på tio år – trots att Labour gick till val på att återupprätta lugn och ordning. Historiskt har Storbritannien varit en stabil demokrati, långt ifrån de system med ständiga maktskiften som präglat exempelvis efterkrigstidens Italien.
Tio år av ledarbyten
Men efter David Camerons brexit-avgång 2016 har ledarna avlöst varandra. De konservativa föll på utträdesturerna, covidskandalerna och – framför allt – ekonomin. Medan Tyskland och Frankrike tuggade på med få och stabila skiften på ledarposterna, rådde kaos på andra sidan Engelska kanalen. Självklart ville Labour och Starmer bryta den trenden, men det verkar lättare sagt än gjort.
Nu när ett nytt ledarskifte väntar blir landets djupa utmaningar återigen smärtsamt tydliga. I morgon (den 23 juni) har det gått exakt tio år sedan folkomröstningen om brexit. Den politiska jordbävningen var ett faktum i gryningen efteråt och Europa vaknade i chock. Själv jagade jag reaktioner i ett Bryssel där ingen förstod någonting. Vilka var ”vi” utan Storbritannien? Samtidigt var britterna själva både glada, arga, uppgivna och undrande.
Tillväxten backar
I dag är det ekonomiska bokslutet inte längre särskilt omstritt: det har varit en dålig affär för britterna att lämna EU. Även om det är svårt att peka på exakta siffror är de flesta ekonomer överens om att Storbritannien borde ha stannat kvar. Problemen började visserligen redan med finanskrisen 2008, och efter brexit kom pandemin, vilket gör de ekonomiska effekterna svåranalyserade. Men faktum kvarstår: den brittiska tillväxten har backat mer än i jämförbara länder och inom EU.
Tillväxtfrågan är därför helt fundamental, oavsett vem som styr. Andy Burnham har sagt att han vill se ett återinträde i EU under sin livstid, men de flesta vet att det grundläggande arbetet måste göras på hemmaplan. För Labour handlar det om att kickstarta ekonomin genom infrastruktur, bostadsbyggande, investeringar och vuxenutbildning.
Starmer har anklagats för att vara alldeles för långsam – det återstår att se om hans efterträdare kan hålla ett högre tempo.