Satsningen på koldioxidfångst (CCS) vid Filbornaverket målas upp som Helsingborgs stora klimatlösning. Men bakom den gröna retoriken döljer sig en miljardinvestering med enorma ekonomiska risker – och ett beslut som låser fast oss i gamla hjulspår.
Planerna på att bygga en CCS-anläggning vid Öresundskraft rensar inte luften gratis. Det handlar om tekniskt komplex och extremt dyr utrustning som kräver stora mängder energi bara för att drivas. Till det kommer höga kostnader för att transportera koldioxiden på fartyg till havsbotten i Norge eller Danmark för permanent lagring.
Frågan politiker i Helsingborg måste ställa sig är enkel: Vem tar smällen om kalkylen spricker?
Om statliga subventioner uteblir, transportkostnaderna skenar eller prisbilden på utsläppsrätter ändras är det i sista hand Helsingborgs skattebetalare och Öresundskrafts kunder som får stå för notan. Att binda upp miljarder i en osäker teknik dränerar dessutom kommunens handlingsutrymme för andra, garanterat effektiva klimatåtgärder.
Men riskerna är inte bara ekonomiska. För att räkna hem en investering i miljardklassen måste anläggningen matas med stora mängder avfall under årtionden framöver. Istället för att minska mängden plast och sopor skapar vi ett ekonomiskt beroende av att fortsätta bränna dem. CCS städar upp efter att skadan redan skett – det är som att sätta en hink under ett läckande tak istället för att laga hålet.
Vi har inte råd med symbolpolitik där den ekonomiska risken vältras över på medborgarna. Helsingborgs politiker måste lyfta på locket till kalkylerna och kräva svar innan slutgiltiga beslut tas. Att blint chansa på koldioxidfångst kan visa sig bli en av kommunens dyraste felsatsningar någonsin.
C-G Hanson