Det finns ingen återvändo. Jag måste ägna höstens första kåseri åt en avbön när det gäller amerikaner. Det handlar alltså inte om Donald Trump. Ty det gör det i nästan alla andra sammanhang. Nej, min avbön gäller mitt sedan många år ihärdiga försvar av alldeles vanliga amerikaner som befinner sig på resa i Europa. I åratal har jag stått vid deras sida. Jag har fnyst ogillande över det vulgära och fördomsfulla påståendet ”En amerikan är en person som inte förstår att alla människor inte vill bli amerikaner.”
Jag har varit den förste att försvara amerikaner. För några år sedan kom till exempel ett mejl från en avlägsen släkting i Idaho. Det stod: ”Hej, vi är här nu. Det ska bli roligt att ses.”
En representant för den svenska släkten svarade att detta var mycket roligt att höra och undrade om de amerikanska anförvanterna möjligen behövde skjuts från Landvetter. Släktingarna från Idaho svarade att de var i Aten. Det var ju ungefär samma sak som Göteborg. Europa var Europa.
Oj, vad jag försvarade rätten att förväxla Aten och Göteborg.
Och för ett par år sedan råkade jag stå utanför presidentbyggnaden i Helsingfors. Då dök det upp två kvinnor som klivit av ett kryssningsfartyg. De ansåg att de var i Stockholm. De ville veta allt om den svenska kungen. Bar han till exempel kronan till vardags? Jag berättade hövligt om det svenska kungahuset. Det kändes överdrivet och fånigt att korrigera denna lilla förväxling mellan två halvarktiska småstäder vid Östersjöns stränder.
Om en svensk tillåts förväxla Kentucky och Arkansas måste naturligtvis två amerikanska damer få glömma att Helsingfors existerar.
Jag har i denna tidning försvarat amerikaner som står i Bermudashorts på Akershus fästning i Oslo och tror att Norge älskar USA när det är salutskjutning på Dronning Sonjas födelsedag den 4 juli.
Men för två veckor sedan föll fördämningen. Jag gick genom vallen. Gav upp. Säckade ihop.
Platsen för min officiella avsägelse som försvarare av amerikanska Europaresenärer var Köpenhamn, närmare bestämt nedanför Absalonstatyn, ett stenkast från Höjbroplads, alldeles intill Ströget.
Klockan var – meddelas för protokollet – 11.53.
Köpenhamn är en stad som är byggd av smörrebröd, röda pölser, stjerneskudd, frikadeller, stekt fläsk, limfjordskaviar, roliga leverpastejer, ägghalvor och havarti och Gamle Ole och flödeboller och kransekage och taffelakvavit och Tuborg Guld.
Nedanför Absalons ryttarstaty – en uppfriskande krigisk biskop från det glada 1100-talet – stod en amerikansk turistgrupp. Guiden hade ett litet stjärnbaner på en antenn på ryggsäcken.
Han berättade fritt om Absalon (mycket fritt, han placerade honom sorglöst ungefär 500 år fel i tiden) och framhöll sedan att Sverige och Norge förvånande nog var två olika länder och att gruppen för närvarande befann sig i en tredje, i princip onödig, statsbildning: Danmark.
Då viftade en av de amerikanska åhörarna med handen. Han såg orolig och angelägen ut. Hans röst var gäll.
Han pekade desperat över det landskap där resenären äter och dricker mer och bättre än på något annat ställe i norra Europa och sa att han och hans fru hade varit i Köpenhamn sedan igår kväll och att det uppenbarligen inte fanns någon mat i denna civilisationens yttersta utpost.
Om en svensk tillåts förväxla Kentucky och Arkansas måste naturligtvis två amerikanska damer kunna tillåtas förtränga Helsingfors existens.
Guiden lyssnade med allvar och inkännande min. Han förstod verkligen. Detta var ett välbekant problem i en sådan här vildmark. Men han var glad att kunna presentera en lösning. Han sa:
– Seven Eleven!
En suck av lättnad anades i gruppen. Det fanns alltså trots allt en hygglig möjlighet att de inte skulle svälta ihjäl.
I Köpenhamn, rentav i Absalons omedelbara närhet, fanns Seven Eleven.
Jag lyssnade och gick till Hviids Vinstue vid Kongens Nytorv och beställde en Tuborg Guld och meddelade där det svenska sällskapet mitt beslut: Jag har härmed officiellt gett upp hoppet om amerikaner i Europa.
Ps. Det finns förstås, som den minnesgoda läsaren möjligen minns, en fortsättning på det gamla talesättet. I sin helhet lyder det så här: ”En amerikan är en person som inte förstår att alla människor inte vill bli amerikaner. En engelsman är en person som inte förstår att alla människor inte är engelsmän.” Men denna andra halva av talesättet får bli föremål för en helt annan typ av granskning. Som danskar och gamla tidningsredaktörer säger: En pilsner i taget.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.