Uppdaterad 11.08 | Publicerad 10.37
CEUTA. Hårdare tag kräver mer kreativitet.
Migranterna klättrar ner och bygger bon i grottorna vid havet.
— Det är omöjligt att få bort alla, säger Mariángeles, 56.
Ett medelålders spanskt par raggar upp Aftonbladet på en lunchrestaurang vid marinan i Ceuta.
– Kan vi inte få ta med er på en båttur och visa hur det ser ut från havet? Frågar en parant dam.
Självklart hänger vi på.
Mappar, simfenor, skor och kläder flyter runt i havet utanför Ceuta. Städpatruller plockar upp resterna med håvar.
En dykare hoppar i från gränspolisen Guardia civils ribbåt.
— Många kom med sina familjer, men skildes åt i tumultet. Och nu hittar man inte varann, säger Mariángeles, 56.
Hon har semester, men jobbar som medicinskt ansvarig sjuksköterska i vanliga fall. På det sjukhus som ligger vid gränsövergången där migranttåget på 50 000 personer passerade i torsdags.
– Mina kollegor har hanterat både levande och döda därifrån.
Dödssiffran stiger
Dödssiffran är nu uppe i 72, enligt den spanska regeringen. Men det autonoma regionstyret är uppe i 88 döda.
12 år gamla hunden Nala kommer och lägger sig i mitt knä. Hon gnyr lite, vill ha kärlek och får det.
— Vi kan inte åka närmre. De behöver arbetsro, säger kapten Carlos, 58.
Han är den tysta, starka typen. Yrkesmilitär.
Vidare via strandpromenaden mot gränsen. I havet mellan Marocko och Ceuta finns nu en tydlig röd linje. Den nyinrättade 500 meter långa flytande barriären som lagts ut för att stoppa migranter från att simma in.
– Men nu ska vi visa er det vi tog ut er för, säger Mariángeles.
Kapten Carlos vänder om och kör åt motsatt håll, förbi centrum och vidare mot berget Monte Hacho. Nedanför ligger ruinerna efter ett nedlagt och övergivet kvinnofängelse.
– De gömmer sig här. Titta, säger Mariángeles och pekar.
Monte Hachos branta bergväggar i gnejs störtar ner mot havet.
Först går det knappt att se nåt annat än sten.
Men tittar man riktigt noga ser man.
Röda korsets filtar med grupper av killar på. Hela madrasser och Robinsonkojor. Improviserade fiskespön, hålls upp av spinkiga armar.
Några ställer sig upp och börjar vinka. Fler hänger på.
– Ta med oss till Spanien, skriker dem.
Ögonen vänjer sig och ser allt fler bosättningar.
— Det är omöjligt att få bort alla härifrån, säger Mariángeles.
”De kommer inte åt”
Hon och maken har hållit stenkoll i dagarna.
— Militären var på andra sidan och plockade de som var där, men här är mer oländigt så de kommer inte åt. Guardia civil kommer få lösa det här.
Kilometer efter kilometer kryllar av killar som kamoufleras bland grottor och grönska.
Myrstigar rör sig ner för branterna. Nya potentiella boende.
Åtminstone ett par hundra människor syns. Hur många som ligger och sover är oklart.
— Jag tror att åtminstone 15 000 personer till gömmer sig här i Ceuta, säger Mariángeles.
”Emot det här kaosartade”
Efter tre timmar på sjön åker vi tillbaka. Vid Ceutas centrala strand syns nu en del folk.
— Folk försöker komma tillbaka till normaliteten.
Man var egentligen mitt i den spanska semesterperioden när hela världens blickar riktades hit.
– Vi är inte emot migration. Våra föräldrar kom ju hit från fastlandet. Nej, det vi är emot är det här kaosartade. Så kan vi inte ha det.
Sakta glider vi fram mot bryggan igen. Vi lägger till och tackar våra guider.
– Vi hoppas allt reds ut ordentligt och att allt återgår till det normala, säger Carlos.
Vi lämnar marinan. Enas om att vi måste ta oss bort till grottorna och försöka prata direkt med de boende.
Vi hittar trappor som leder ner till havet. Skor, plastflaskor och maneter guppar i naturliga pooler.
Två killar sitter på en trappavsats.
– Det var svårt att ta sig hit. Vi klarade oss knappt, säger Hammaam, 28.
Bor ni här i grottorna?
– Ibland inuti, ibland på stranden eller på stan. Varje dag är olika.
– Polisen är brutal här. De spöar oss så fort de får chansen, flikar kompisen Kerim, 26, in.
– Men där vi kommer ifrån finns inga jobb, tillägger han.
Inga alls?
– Det är inte det att det inte finns jobb. Man kan få ett, men det är dag för dag. Ingen stabil framtid, säger Hammaam.
Vad hoppas ni kommer hända?
– Vi kommer fortsätta försöka ta oss till Europa. Till ett bra ställe. Jag vill ha en familj och ett jobb att försörja dem med.
Hur länge kan ni hålla på?
— Så lång tid det kräver, tills vi lyckas.
”Unga och hungriga”
Vattnet är klarblått. Chipsförpackningar, flipflops, skor, fler tonfiskburkar, vattenflaskor och en binda driver nedanför klipporna.
En pojke försöker fiska upp en manet stor som en hjärna, men hans hov är för trasig.
Bland alla nyanlända sitter också lokalbor och chillar på stranden.
– De som kommit är unga, hungriga och på jakt efter en bättre framtid. Visst har de det svårt nu, men vem kan klandra dem? De försöker i alla fall, säger en av strandbesökarna anonymt.
Folk ligger inklämda i klipporna och sover. Andra har lyckats bygga en slags tält av trasor.
”Vill bara vara med våra barn”
Huvuden sticker upp bland grenverk.
— Hallå, ropas det inifrån.
Vi rundar kojan och möts av stora leenden.
– Det är vi fyra som bor här, vi är från Marocko och Algeriet, säger Kamel, 28.
Han berättar att det inte är första gången de försöker ta sig till Europa, de har försökt via Balkan också. Han har två barn och fru i Österrike som han försöker ta sig tillbaka till.
– Jag blev deporterad efter tre år där och fick fem års inreseförbud.
För att du var där illegalt?
– Ja, men jag kommer fortsätta. Jag försökte 28 gånger från Balkan och nu 12–13 försök härifrån. De vill deportera oss, men vi vill inte bråka eller begå brott. Vi vill bara vara med våra barn.