Larmen om det vita snuset slutar inte. Allt fler unga tjejer fastnar i beroende och mår dåligt – men pr-strategin är genial. Det luktar som godis och vem vill vara en tråkmåns? Fanna Ndow Norrby vet allt om nikotinets förbannelse – ändå har hon svårt att predika dess farlighet.
Vem vill vara en festsabotör? Inte jag. Ändå kände jag mig som en där jag stod svettig och full i den ljusa sommarnatten.
Det var första gången på flera månader jag var ute, och jag skulle maxa. Först musik, dans och skriksjunga till Bad Bunny för andra kvällen i rad på Strawberry Arena. Sedan vidare till en efterfest som jag styrt upp tillsammans med vänner. Från Södra station till Hornsgatan åkte jag Voi, utan hjälm. Jag tryckte undan en påträngande tanke om att ramla, spräcka skallen och lämna min bebis moderlös och körde vidare mot Donken. I all eufori hade jag glömt att käka middag, det blev att trycka burgare bakom dj-båset medan folket droppade in.
Natten blev tio av tio. Vår dj, Pablo El Gato, har aldrig spelat bättre. Romen och tequilan flödade. Det är inte mycket som slår att dansa på en svettig klubb i ett perfekt fyllerus. Ändå hände det!
Klockan 03:17, utanför klubben på Brännkyrkagatan, blev jag en glädjedödare. Mitt brott? En simpel observation. Som jag gjorde ärkemisstaget att påtala:
”Damn guys, fan vad mycket cigg!”.
”Det är ju ditt fel!” svarade någon.
Vadå mitt fel, hann jag tänka innan det klickade.
”Du tog ju snuset ifrån oss!” fortsatte rösten som tillhörde en bekant.
”Förlåt!” Hörde jag mig själv säga.
Och trots att vi båda skrattade, visste jag att hon menade vartenda ord.
Jag har absolut ägnat tid åt att försöka förstå det vita snuset. Det var på kort tid överallt, inklusive under min egen läpp. Fascinerad av dess framfart pitchade jag för tre år sedan en dokumentär för SVT. Att syna det hela, deinfluera och förhoppningsvis sluta snusa själv var målet. Lyckades jag inte sluta, skulle det nästan bli ännu bättre tv.
2020 fångades jag in av en liten mintgrön dosa med en av fyra ifyllda punkter som tydligt visade att nikotinet var i de lägre halterna. Easy Mint Mini. Det kändes harmlöst. Det var tobaksfritt. Och jag tänkte att jag kunde sluta när jag ville. Senare samma år uppgraderade jag till Mint Slim. Två ifyllda punkter. 2021 blev det Ice Cool. Tre punkter. Dosan var vit och hade en röd rektangel på sig där det stod ”strong”. Den var riktigt najs. Jag minns när min kille, som då hade snusat brunt i många år, provade en. Först hände såklart ingenting. Efter en stund lutade han sig tillbaka och blundade. ”Okej, så det är det här du snusar. Det är jävligt starkt!”. Man kände sig nästan bäng av den.
Någonstans här började jag få syn på mig själv. Jag längtade verkligen efter att känna pirret i armarna och bli lite lätt i huvudet, efter frukost. Efter kaffet och efter lunch. På eftermiddagen, efter middagen och några gånger på kvällen. För en som inte konsumerat särskilt mycket nikotin tidigare var känslan att ha lagt sig till med ett beroende helt klart dubbel. Men, jag kunde ju sluta när jag ville. Jag ville bara inte.
Förrän 2022. Först då, när min man och jag påbörjade det som skulle komma att bli en lång resa mot att skaffa barn, blev Ice Cool ett problem.
Jag började känna mig lurad. Hur hade det vita snuset blivit en så central del av mitt liv? Där kom idén till dokumentären som fick heta ”Fångad av tjejsnuset”. Vi djupdök i marknadsföringen, paketeringen och hur en produkt som från början var tänkt som ett rökavvänjningspreparat skapat en helt ny grupp nikotinanvändare. Jag hade aldrig varit rökare, heller aldrig använt brunt snus. Ändå satt jag där med mitt beroende.
Hade jag inte varit i familjeplaneringsstadiet hade det varit svårt att hitta motivationen att sluta. Visst, en tandhygienist kunde se att mitt tandkött var rött och inflammerat. Jaha, var det inte mer dramatiskt än så, kände jag. Men att nikotin kan vara skadligt för fostret om du är gravid är ändå välkänt. Det var bara att stålsätta sig och tänka att det visst var mycket, mycket dåligt, trots att jag egentligen inte tyckte det var så jäkla farligt.
Jag lyckades sluta. Då kom insikterna. Det är inte najs att vara beroende. Jag sov bättre utan nikotinpåsarna. Ångesten var mindre. Inget av detta förstod jag att jag kämpade med när jag snusade. Jag hade läst varningstexterna ”Nikotin är starkt beroendeframkallande” på dosorna. Ändå var jag överraskad över att få syn på hur det faktiskt hade varit att vara beroende.
Det vita snusets framfart har varit en framgångssaga för tobaksbolagen. Det kan man till exempel se genom den enkät som Region Örebro län gjort bland flickor i årskurs 2 på gymnasiet. I den gruppen har andelen dagligsnusare gått från en procent år 2020, till 17 procent år 2026. På bara några år har alltså det tobaksfria snuset lyckats vända en folkhälsotrend. Detta, att ha fått unga svenska kvinnor att bruka nikotin igen, trodde jag länge var det mest intressanta. Men det var innan jag kände igen en viss manipulationsteknik.
I en scen från satiren ”Thank you for smoking” (2005) lär huvudrollen, tobakslobbyisten Nick Naylor (Aaron Eckhart), sin son hur man vinner en argumentation: Genom att aldrig besvara frågan som ställs. Genom att byta ämne. Genom att skapa nya spår. Han exemplifierar med glass. Sonen får i uppdrag att argumentera för chokladsmak. Medan han själv, som ska försvara vaniljglass, får hela diskussionen att handla om valfrihet. Sonen synar villospåret och påpekar att pappan inte alls bevisar att vanilj är bättre än choklad. Lobbyisten svarar att det är just det han inte behöver. Han behöver bara få alla att diskutera något annat än glass.
En ny klinisk studie från Folktandvården Stockholm och Karolinska institutet visar att skadorna av vitt snus är mer oförutsägbara än från brunt. Det ger aggressiva sår och inflammationer i slemhinnan på ett sätt som inte brunt gör. Samtidigt har 79 procent av de som använder vitt snus skador i munnen, medan 89 procent av de som använder brunt snus har det.
Så här snurrar samtalen kring det vita snuset på. Det är bättre med vitt snus för att det är tobaksfritt. Det är bättre med vitt snus för att det ännu inte finns tillräckligt med forskning som visar på motsatsen. Det känns nästan bättre med vitt snus än utan. Allt annat blir moraliserande. Det spelar ingen roll att svenska kvinnor börjat snusa. Det är ju bättre än att röka.
Det är sällan jag hör personer som inte är nikotinforskare eller terapeuter på avvänjningskliniker prata om nikotinberoende. Vi kanske vill maxa ostört? När du voiar i sommarnatten vill du inte tänka på en spräckt skalle. När romen flödar vill du inte prata skrumplever. Det är ingen som vill få ett pekfinger riktat mot sig för att de använder nikotin. Tyvärr insåg jag för sent att det var exakt det jag gjorde klockan 03.17 på Brännkyrkagatan. Jag var maxad, i mitt esse och käften gick. Sanningen är att jag nog var besviken, hade någon där utanför klubben öppnat en vit dosa med mintgrön text hade jag säkert lagt in en under läppen och brutit mina snusfria år. Men i min förvåning över att snuset var borta tabbade jag mig, och tilldelades rollen ingen vill ha. Festsabotören.