David Wibergs brokiga sommarprogram är nästan helgarderat. DN:s Jonas Thente har lyssnat på en röst skolad i 1990-talet.
Han är ett bedårande barn av sin tid, David Wiberg. Bedårande i ordets egentliga bemärkelse – en trickster som anpassar sig till omgivningens förväntningar på vad en helt underbar människa bör innehålla. 90-talets mansideal var betydligt mjukare än föregående decenniums Det byggde en hel del på självinsikt, intelligens, snällhet och en övergripande ironisk blick på omvärlden. Det var ett decennium som även unga födda under 2000-talet längtar tillbaka till.
Wiberg har en brokig bakgrund men har sin främsta cred från medlemskapet i herrklubben Varanteatern. Själv känner jag honom bäst som utmärkt författare, senast till romanen ”Sörja” och bilderboken ”Världens snällaste gäng”, som han också illustrerat.
Hans prat är självmedvetet och klädsamt garderat av födsel och ohejdad vana. Han inleder med ett metaperspektiv kring sommarpratsformatet i allmänhet och hans eget i synnerhet och berätta att han ifrågasätter berättandet som idé. Han föredrar mer osorterade sörjor och meningsfulla meningslösheter om till exempel en handduk. Självklart avslutar han programmet med en tämligen poänglös berättelse om en handduk.
Den ironiska helgarderingens estetik består i att ständigt bevaka gränsen till det stora allvaret. Det får inte bli för allvarligt och man måste alltid skjuta in en liten brasklapp när man säger det förväntade. En sliten formulering måste repas upp, det förväntade måste torpederas med en påminnelse om att det är just förväntat. Det kan bli lite förutsägbart och tjatigt, det där maneret.
Komiskt är det när David Wiberg till exempel spelar Philemon Artur & The Dungs korta monsterhit ”Hallå Gösta” två gånger i rad. Och småfånigt/tokroligt blir det när berättar att hans pappa gick bort i en hjärnblödning, för att därpå riva av Benny Hill-temat. Han säger ”För mig handlar humor ytterst om att utmana idén om vi en gång ska dö”. Man vet inte om han högtravar på allvar eller om han fnissar inombords.
Det är den där osäkerheten som gör honom bedårande. Hans egen, och lyssnarens. Men när han sjunger snällhetens lov är det på största allvar.
Läs fler Sommarkommentarer: