De skiftande styrkeförhållandena i kriget i Ukraina har förvånat världen, både Rysslands enorma förluster och den fräckhet som Ukraina har visat upp.
Det viktigaste världens demokratier kan lära av Ukrainas uthållighet, påhittighet och improvisationsförmåga är kanske att man inte ska bli förvånad.
Bristen på förtroende för Ukraina, särskilt i början av kriget, och övertron på Rysslands militära makt, är en följd av vacklande tro på demokratin som system. Modet och den beslutsamhet som vanliga ukrainare visat inför gigantiska utmaningar borde tvärtom ha styrkt tron på demokratiska värderingar och livet i en demokrati.
Det finns många anledningar till att Ukraina i fyra och ett halvt år har kunnat stå emot sin betydligt större och starkare fiende. Den viktigaste är att Ukraina inte är det splittrade samhälle som Rysslands president Vladimir Putin påstår.
Ärkebiskop Borys Gudziak, som leder den ukrainska katolska kyrkan i USA, sade kort efter att kriget brutit ut att den ukrainska presidenten Volodymyr Zelenskyjs framgång beror på att han lyssnar på vanligt folk.
Det som händer i Ukraina borde omvärlden kunna känna igen som en upprepning av den enighet och demokratiska anda som Storbritannien visade under andra världskriget.
Ukrainas decentraliserade upphandling av krigsmaterial är ett exempel. Brigaderna köper sina vapen direkt från tillverkarna. Och ibland tillverkar de dem själva, vilket förutsätter ett mycket nära samarbete mellan soldaterna och producenterna. Försvarsministeriet belönar de brigader som lyckas bäst, med ökade anslag för inköp, och civila kan ge bidrag direkt till sina favoritförband.
”Ukrainska hemmafruar har 3D-printrar i köket och tillverkar delar till drönare. Det är inte precis någon förnyelse av försvarsindustrin”, sade Armin Papperger, vd för tyska vapentillverkaren Rheinmetall i en intervju i mars när han försökte beskriva den ukrainska försvarsindustrins gräsrotsnivå.
Ukrainarna tog dock uttalandet som en komplimang och ”tillverkad av hemmafruar” blev blixtsnabbt ett viralt uttryck i ukrainska sociala medier, med tillägget ”hittills har de satt fyr på 11 000 ryska tanks”.
Rheinmetall bad om ursäkt om Papperger hade verkat nedlåtande och svarade: ”Vi har djup respekt för det ukrainska folkets enorma ansträngning… och det hedrar Ukraina att man lyckas försvara sig effektivt även med begränsade resurser.”
Ukraina har insett att mångfald är en styrka och att kvinnor har en central roll i Ukrainas krigsinsats.
Iryna Terekh är vd för Fire Point som tillverkar de flamingomissiler som användes i attacken på ryska Titan Barrikady-fabriken i Volgograd, som i sin tur tillverkar avfyrningsramper för missiler. Hon är i 30-årsåldern, har två barn och är utbildad arkitekt. Alla tre överlevde oskadda massakern på civila när ryssarna intog staden Butja i början av kriget. Terekh har sagt att hon beslöt att bidra till krigsindustrin för att aldrig mer behöva vara rädd för att bli våldtagen av invaderande soldater.
Ukrainska kvinnor finns också på stridande poster. Var femte militärkadett är en kvinna och 80 procent av ukrainarna är positiva till kvinnor i stridande förband.
Dagens Ukraina är en politiskt medveten nation som förenas av värderingar, snarare än av den politiska ytterhögerns föreställningar om blod och jord. De muslimska krimtatarerna hyllas för sina insatser i farliga spionage- och sabotageaktioner på ryskkontrollerade Krim. Och Ukrainas Zelenskyj är stolt jude.
Ukraina visar västvärlden att patriotism kan vara en stark kraft i försvaret av demokratin. Patriotism brukar skrämma liberaler, men i Ukraina har den fungerat enande. Det har den också i demokratier som Danmark, Kanada och Spanien som känner sig hotade av USA och president Donald Trump.
För att överleva måste små demokratier ha allierade. Det är länderna i Europa som har ställt upp för Ukraina, inte USA där det i vissa kretsar är populärt att avfärda Europa som ”ett gulligt museum”.
När nu Ungerns förre premiärminister Viktor Orbán är bortröstad står EU enat runt Ukraina. Även Slovakiens premiärminister Robert Fico stödjer numera EU-medlemskap för Ukraina. Enigheten har gjort att ett lån på 90 miljarder euro har kunnat beviljas och att Ukraina kan kämpa vidare ytterligare något år.
Kriget har ändrat Europas hållning gentemot Ryssland. Polens premiärminister Donald Tusk uttryckte i ett tal i Europarådet i april den alltmer utbredda synen i Europa: ”Om man inbillar sig att Ryssland inte förbereder fler invasioner är det dags att vakna!”.
Europa inser att Ryssland är ett existentiellt hot och Ukraina ses som Europas sköld och försvar. Kriget ger Väst anledning att särskilt reflektera över två förhållanden:
1. Varför förutspådde så många experter i Väst, kanske de flesta, att Ukraina snabbt skulle falla när Ryssland invaderat och Putin sade att den ”militära specialoperationen” skulle vara över tre dagar senare? För Väst gäller det att inte göra samma analytiska felbedömning om Kina en dag anfaller Taiwan.
2. Ukrainas kamp för överlevnad visar att vi lever i en tid av tekniska underverk och politiska haverier. I stort sett alla människor är inom räckhåll för drönare och långdistansmissiler.
Sammanbrottet för den regelbaserade internationella ordningen som Trump orsakat och hoten mot Natos existens, innebär att ingen i Väst har något pålitligt skydd mot hot utifrån. Vi måste lära av Ukraina, för i den värld som Putin och Trump skapar är vi alla ukrainare.
Översättning Karen Söderberg
Project Syndicate
SKRIBENTEN
Chrystia Freeland, tidigare utrikesminister, finansminister och vice premiärminister i Kanada
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.