Alla som arbetar i svensk skola vet att lärarna burit en ohållbar börda. Att skära ner på administrationen och halvera lagkravet på utvecklingssamtal är kloka steg för att återupprätta balansen. Lärarna ska undervisa och planera. Denna reform är väl värd att fira, och vi missunnar inte lärarna en enda minut av deras nya planeringstid.
Men elevhälsan börjar alltid i klassrummet, hos de vuxna som träffar eleverna allra mest. När lagändringen nu snävar in läraruppdraget till att nästan uteslutande handla om ren undervisning, kapas de naturliga broarna mellan pedagogik och psykosocial hälsa. När utrymmet för det vardagliga, relationsbyggande arbetet krymper i klassrummet, uppstår en akut risk för en ohållbar förskjutning där minsta lilla sociala oro omedelbart skickas vidare.
Arbeta mer kliniskt
Det är här regeringens totala brist på helhetssyn blir smärtsamt uppenbar. Samtidigt som skolan förbereder sig för lärarnas nya maxtak, landar snart utredningen om en förbättrad elevhälsa. Där är den politiska beställningen tydlig: skolkuratorer ska arbeta mer kliniskt. Tanken är att skolans kuratorer ska fungera som en första linjens sjukvård och täcka upp för de monumentala vårdköer och den tunga arbetsbörda som i dag knäcker BUP.
Detta är en politisk skrivbordsprodukt som helt saknar logik och ignorerar verkligheten. Hur har regeringen tänkt att skolkuratorer ska genomföra tunga, kliniska samtalsbehandlingar och agera dämpare åt en kollapsad psykiatri – samtidigt som de enligt skollagen har ett absolut, lagstadgat krav på att arbeta förebyggande och hälsofrämjande på gruppnivå?
Ekvationen går inte ihop. Om kuratorerna tvingas hantera både den psykiatriska vårdskulden och de vardagskonflikter som inte längre ryms i lärarnas tid, raderas det förebyggande arbetet ut. Det blir helt omöjligt att hinna med det hälsofrämjande arbetet på skolan kring nätkränkningar, gruppdynamik och psykisk hälsa.
Om kuratorerna tvingas hantera både den psykiatriska vårdskulden och de vardagskonflikter som inte längre ryms i lärarnas tid, raderas det förebyggande arbetet ut
Det absolut största hotet är dock den ekonomiska dragkampen. Sveriges kommuner och regioner (SKR) har dundrat ut att lärares tidsreglering är underfinansierad. När hårt pressade kommuner tvingas lägga om scheman och anställa fler lärare för att klara de stela maxtaken måste pengarna komma någonstans ifrån. Risken är uppenbar att besparingarna hamnar på andra delar av skolan, inte minst elevhälsan och övrig stödpersonal som exempelvis elevassistenter. Om färre kuratorer ska bära ett större specialistansvar riskerar både arbetsbelastningen och tillgängligheten för eleverna att försämras.
Det krävs nu akuta statliga resurser och ett maxtak – även för hur många elever en enskild skolkurator får ansvara för. Låt inte lärarnas fullständigt livsviktiga arbetsmiljövinst bli startskottet för skolkuratorernas och den psykiska ohälsans totala kollaps.
Ylva Hammarström, kurator årskurs 7–9 Göteborg