Redan för femton år sedan rapporterade tidningen Ergo om en framväxande underklass vid landets universitet, där gäststudenter arbetade vid bardisken för 30 kronor i timmen, rena slavlöner. Summan sattes av studentnationerna som en symbolisk ersättning för studenters arbetsinsats, tillräckligt för en öl eller två. Inte som ett sätt för en människa att täcka sitt uppehälle.
Sedan dess blev problemet värre, i vintras rapporterade SVT om att studievisum användes av studenter för att ta sig till Sverige och jobba, inte studera.
Till slut agerade Tidöregeringen och en ny lag infördes den 11 juni om villkoren för att få studera i Sverige som gäststudent. Det införs ett maxtak på tjugo arbetstimmar i veckan för gäststudenter samt ett krav på ett visst antal avklarade studiepoäng per läsår.
Men det är osäkert om regeringen kommer att lyckas med att få bort missbruket av studentvisum, trots de goda avsikterna. All migrationslagstiftning kämpar nämligen med samma typ av problem: uppgifter från utlandet är mycket enkla att förfalska, till skillnad från intyg och liknande i Sverige som oftast går att dubbelkolla.
Personer som ska studera i Sverige behöver styrka att de kan försörja sig, men tekniken gör det allt lättare att förfalska dokument, manipulera kontoutdrag och producera handlingar som ser tillräckligt trovärdiga ut för att passera den första kontrollen.
I dag begär Migrationsverket in bankutdrag för att säkerställa att gäststudenter kan försörja sig i Sverige. Men på grund av bland annat banksekretess i andra länder är det svårt att säkerställa att dokumenten är äkta.
Pakistanska studenter är ett exempel. Många hoppar av sin utbildning innan andra studieåret enligt en granskning från Riksrevisionen. I flera fall tyder utvecklingen på att studierna snarare fungerar som en väg in på arbetsmarknaden. Myndigheten bedömer att det kan röra sig om 250–350 personer per år som missbrukar studievisum genom att arbeta i stället för att studera.
Detta har skett trots att Migrationsverket redan uppmärksammat problemet. År 2020 avslog myndigheten mer än var tredje ansökan från pakistanska studenter om att få studera i Sverige. Myndigheten menade att personerna inte kunde styrka sin studieavsikt. Bedömningen innebär bland annat att dokument såsom kontoutdrag granskas. Ändå kvarstod problemet.
Det visar hur svårt det är att avgöra ett dokuments sanningshalt. Detsamma gäller stora delar av migrationsområdet: Myndigheten måste ofta bedöma avsikter, handlingar och berättelser som är mycket svåra att kontrollera. Regeringens nya tak för antalet arbetade timmar riskerar att bli en papperstiger eftersom även den förutsätter att det går att fastställa hur mycket en person faktiskt arbetar.
Jobbar man svart eller bara rapporterar vissa jobbade timmar eller en del av lönen så är det lätt att runda reglerna. Efter att regeringen skärpte reglerna för arbetskraftsinvandringen så finns ett ökat behov av lågavlönad arbetskraft inom serviceyrken.
Man kan förstås fråga sig vem som frivilligt kommer till Sverige för att studera på en utbildning med 70 000 kronor i studieavgift och sedan kämpa sig fram på 30 kronor i timmen i en studentnations kök. Eller genom att jobba svart vid diskhon.
Svaret är att snittlönen i Pakistan är 1 316 kronor i månaden. Skillnaden mellan Sverige och många av de länder som studenterna kommer ifrån är enorm, och ett studievisum kan vara vägen bort från fattigdom.
Att avgöra vem som ska få studera i Sverige är svårt. Å ena sidan behöver Sverige kompetenta personer som flyttar hit, betalar för sina studier och, när utbildningen väl är färdig, börjar bidra till samhället. Å andra sidan verkar många, trots myndigheternas kontroller, stå på bar backe som villebråd för osäkra anställningar på arbetsmarknadens skuggsida.
Därmed inte sagt att regeringens nya regler är fel. Det är rimligt att kräva att den som kommer hit för att studera också studerar. Det är också rimligt att sätta gränser för hur mycket en gäststudent får arbeta.
Men ett timtak räcker inte. Om problemet är att studievisum används som en bakväg in på arbetsmarknaden måste kontrollen riktas mot de platser där systemet faktiskt brister: utbildningarna, antagningen och arbetsplatserna.
Den som inte registrerar sig, inte deltar och inte tar poäng bör snabbt kunna förlora sitt tillstånd. Lärosäten som år efter år antar många avgiftsstudenter som sedan försvinner från utbildningen bör granskas hårdare. Det är inte rimligt att universiteten får intäkterna medan staten, arbetsmarknaden och de mest utsatta studenterna lämnas med problemen.