Diakonias nya granskning av riksdagspartiernas bistånds- och utrikespolitik visar att en av de tydligaste skiljelinjerna inför valet 2026 handlar om biståndets syfte. De flesta partier säger sig fortfarande stå bakom biståndets grundläggande mål. Samtidigt ser vi hur regeringspartierna i allt högre grad styr biståndet mot svenska intressen. Stora delar av biståndsbudgeten avsätts till insatser som inte utgår från det av riksdagen beslutade målet för biståndet. I stället används medlen till exportkrediter, lån och migrationspolitiska satsningar, insatser som enligt internationella kriterier inte kan räknas som bistånd.
När bistånd används för andra syften blir konsekvensen att mindre resurser går till människor som lever i fattigdom och förtryck. Det blir särskilt tydligt när biståndsramen minskar och resurser flyttas bort från långsiktigt utvecklingssamarbete i världens fattigaste och mest konfliktutsatta länder.
Möta utmaningarna
Även frågan om biståndets nivå har blivit en viktig skiljelinje i svensk politik. Hur mycket resurser som avsätts spelar roll. När behoven ökar och kriserna blir fler krävs också en biståndsbudget som kan möta utmaningarna. De flesta oppositionspartier vill återställa biståndet till en procent av BNI. Socialdemokraterna vill dock inte ange någon tidplan för när målet ska nås och bedömer att det inte kommer att ske under nästa mandatperiod.
Nedskärningarna och omprioriteringarna inom biståndet sker samtidigt som världen befinner sig i en period av ovanligt stora utmaningar. Krig och konflikter blir fler. Klimatkrisen förstärker redan existerande sårbarheter. Demokratin är på tillbakagång. Enligt V-Dem Institutet lever nära tre fjärdedelar av världens befolkning i dag i autokratier. Det är mot den bakgrunden den svenska biståndsdebatten måste föras.
För vissa framstår det som självklart att biståndet i högre grad ska användas för att främja svenska intressen. Varför ska svenska skattebetalare finansiera insatser långt borta när det finns stora behov här hemma? Den frågan bygger på föreställningen att bistånd främst är välgörenhet. Det är det inte. Bistånd handlar om att investera i samhällen. Om att människor ska kunna organisera sig, utkräva ansvar av makthavare och delta i samhällslivet. Om att stärka demokratiska institutioner, rättsstater och civilsamhällen som kan stå emot korruption, våld och förtryck.
Samhällen som präglas av fattigdom, repression och instabilitet riskerar att skapa kriser som påverkar långt fler än den egna befolkningen
När sådana investeringar uteblir får det konsekvenser långt utanför de länder där problemen uppstår. Pandemier stannar inte vid nationsgränser. Väpnade konflikter påverkar energipriser, handel och migration. Samhällen som präglas av fattigdom, repression och instabilitet riskerar att skapa kriser som påverkar långt fler än den egna befolkningen.
Därför är bistånd inte bara en fråga om solidaritet. Det är också en fråga om global säkerhet, stabilitet och förutsättningar för välstånd. Det är också därför motsättningen mellan bistånd och svenska intressen ofta blir missvisande.
I en alltmer sammanflätad värld kan svenska intressen inte reduceras till ökad export och minskad migration. Fredligare samhällen, starkare demokratier, fungerande sjukvårdssystem och minskad fattigdom ligger också i Sveriges intresse. Pandemier, konflikter och humanitära kriser stannar inte vid nationsgränser.
Bekämpa fattigdom
Bistånd och internationellt engagemang handlar ytterst om både Sveriges och världens säkerhet, långsiktig fred och hållbar utveckling. Trots detta beskrivs bistånd alltför ofta enbart som en kostnad, snarare än som den investering i fred, stabilitet, demokrati och hållbar utveckling det är.
Inför valet 2026 behöver partierna vara tydliga med vilken roll de vill att biståndet ska spela. Ska biståndet främst användas för att bekämpa fattigdom och förtryck, stärka mänskliga rättigheter och bidra till fredliga samhällen? Eller ska det i första hand användas som ett verktyg för svenska migrations-, handels- och säkerhetspolitiska mål? Kan vi då kalla det bistånd?
Sverige behöver en biståndspolitik som utgår från de människor som lever i fattigdom och förtryck, och som ser investeringar i demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling som en del av lösningen på vår tids globala utmaningar. Det är inte bara avgörande för människor världen över, det ligger också i Sveriges långsiktiga intresse.
Mattias Brunander, generalsekreterare Diakonia