Hos Röda sten konsthall krokar konceptuella duon Aghili/Karlsson arm med konstnären Edith Hammars träsnitt i katedralen. Där vajar rosa flaggor över ett långbord och i träet bygger utkarvade bilder en berättelse, Hammars ”Missnöjda mirakel”. De sju olika motiven speglas i de sju rosa flaggorna med figurer ur en förvriden vardagsfabel där blod, tårar och spyor rinner. Knivar hugger, händer griper om galler och delirium tycks vara det enda karaktärerna känner till.
I salen ljuder samtidigt ”Uti vår hage”, som övergår i sånger på olika språk, för att sedan landa i en annan klassiker: ”I natt jag drömde”. Det är lite som att befinna sig på en skolavslutning.
Ljudet kommer från ett filmat performance genomfört av konstgruppen Ful, som samarbetat med Aghili/Karlsson i verket ”Hamseda”. Det utspelade sig precis utanför konsthallen på nationaldagen och pågick i sex timmar. Då satt Ful tillsammans med musiker och berättare i en cirkel på skulpturala träpallar med en enorm krans i mitten. Och nu har cirkeln av pallar tagit plats på golvet inuti konsthallen, framför den tronar samma krans. Och genom den syns videodokumentationen av verket.
Det kanske låter komplicerat men är precis tvärtom. Dramatiskt, avskalat och många lager som vävs samman. Dessutom förhöjs atmosfären i hela salen av den förmultnande doften av blommor som långsamt torkar.
”Hamseda” handlar om att ”sjunga en antinationalistisk krans för fred”. Pallarna har snidats av Aghili/Karlsson i en stil de kallar queer allmoge. Ett sätt att krocka allmogetradition med berättelser som sällan tagit plats i nationalistisk ideologi menar konstnärerna. ”Ham” betyder på persiska tillsammans eller i sällskap av, medan ”seda” betyder röst.
Aghili/Karlsson och Ful verkar alltså bägge med en konst som är teoretisk till sin uppbyggnad. Men som i praktiken blir något högst relaterbart och praktiskt. Att sjunga, att binda kransar, att samlas i en ring.
Konstnärsgruppen Fuls antinationalistiska aktioner framförs traditionsenligt just när det är valår. Utställningstiteln ”Ofog” anspelar på att göra hyss som leder till skäll från stränga fröken. Att protestera och demonstrera är ju faktiskt något som kodats som ett ofog i Sverige på sistone.
Rör man sig ut ur katedralen och upp till våning tre når man något helt annat: Franska Elisa Florimonds utställning ”Magnet”. Konstnären vann Le Prix du Frac Bretagne-Art Norac där en del av priset var att ställa ut just här, vilket därmed utgör hennes första internationella separatutställning.
Rummet är kalt och liknar mest ett privat arkiv. Men varje detalj är en kugge i konstverkets hjul. Utgångspunkten är en undersökning av museala arbetssätt, hur objekt bevaras, klassificeras och förvaras. Bland annat har Florimond gjort efterforskningar på Göteborgs naturhistoriska museum och det är lätt att dras med i konstnärens påhittiga och kittlande fascination för olika ting.
Rörlig bild blandas med fotografier och objekt som gjutits i aluminium, skulpterats i tvål eller 3D-printats. Helheten har en klinisk form, som ett kuriosakabinett i krom. Men så fort man kliver närmare sprudlar det av liv och historier.
Högst upp i huset knyts sedan ”Ofog” ihop med Edith Hammars” Triumfbåge”. Också den karvad med motiv av människokroppar. Triumfbågen blir här både en symbol för att ha kommit i mål, men kan lika gärna ses som starten på en färd. Den stora cirkeln som hela tiden sluts och påbörjas på nytt. Likt ”Hamseda” i katedralen: sången, kransen, döden och hoppet om något bättre.
Som sommarutställning adderar den här definitivt extra elektricitet till dessa månader laddade av triumfer och förluster. Vem ska vinna VM? Vem ska vinna valet?
Går det ens att tala om vinnare och förlorare i krigstider utan att tappa allt hopp? Gå till Röda sten för begrundan.