För längesedan skrev jag och Måns ”Anders & Måns-Måns” Nilsson ett par kapitelböcker för mellanstadiet i genren trams-med-en-gnutta-spänning. Det var underbart att få sätta sig i kontakt med sin inre tioåring och fläska på med allt det man en gång gått igång på: slapstick, spioneri och hemliga tekniska mackapärer.
Att hitta det där tillståndet där Loranga möter Kalle Blomkvist, Tintin och James Bond – eller egentligen inte James Bond, för honom hade jag bara hört talas om i tioårsåldern, men väl en tioårings föreställning om James Bond. Alltså någonting utomordentligt larvigt och lite mer nervkittlande än man egentligen vågade erkänna.
Och samtidigt mysigt, som i Femböckerna, där jakten på svartmuskiga bovar över dimmiga engelska hedar aldrig kan vara så viktig att den inte kan avbrytas för en bättre picknick.
Anders & Måns-Måns och jag är i princip jämnåriga med skaparna till kapitelboken ”Guldgruvans hemlighet”. Kristian Wedel, mest känd som journalist och Göteborgskännare, är född 1971. Per Andersson, mest känd som scen- och skôjpersonlighet, är född 1976. Illustratören Anton Lundqvist, mest känd som skådespelare, är något yngre – född 1989 – men verkar lika orienterad i de klassiska pojkbokshyllorna.
Jag tycker mig med andra ord förstå exakt vad Firma Wedel & Andersson & Lundqvist vill åstadkomma. Något som luktar lika delar cirkusmanege och smulpaj. Något som kastar sig mellan lattjo och äventyr och som aldrig får vara tråkigt.
Huvudpersonen i ”Guldgruvans hemlighet” kallar sig Ronny Calzone som trollkarl, men heter egentligen Albert Karlsson och är tio år. Honom träffade vi för första gången i förra årets ”Det stora kakbraket”. Jag gissar att han kommer att dyka upp igen.
Något som kastar sig mellan lattjo och äventyr och som aldrig får vara tråkigt
Så länge det finns Taube- och Astrid Lindgren- och Viveka Lärn-rekvisita kvar att låna av så kommer bovjakter att fortsätta korsas med trollerikonster och saltstänkta skeppsturer.
Runt Albert grupperar sig en samling figurer med kittlande namn. Guld-August. Börje Blondino. Fiorella Flingon. Baron von Borck. Ada och Osborn Fransson. Här finns mysterium och trombonorkestrar och rimmade gåtor. Jacob Wegelius och hans briljanta Sally Jones-universum marineras i västkustvatten och galenskapad after shave.
Lundqvists teckningsmanér är för övrigt inte helt olikt Wegelius. Annars associerar jag gärna till Jan Lööf när jag läser, i synnerhet hans ”Morfar är sjörövare” (1966). Albert Karlssons mormor är mycket riktigt spion.
Även om det är snällt och tryggt och pålitligt så tränger sig här och var en nyans av farlighet in. Jag kommer på mig själv med att först rynka på näsan och sedan tycka att det är riktigt uppfriskande när Alberts mormor röker cigarr. Här finns en antydan om ett icke-ordnat samhälle som leder tanken till Ole Lund Kirkegaard, den danske författaren som förgyllde min barndom med Lille Virgil och Gummi-Tarzan och Gusten Grodslukare och aldrig drog sig för att släppa in ölrapar och cigarrmoln i sitt barnboksuniversum.
Här och var kan jag möjligen känna att ”Guldgruvans hemlighet” blir lite för mycket, att ingen har sållat bland infallen, att gasen kanske inte måste vara i botten hela tiden. Men samtidigt: det tillhör genren – the-sky-is-the-limit-genren.
Trojkan bakom Ronny Calzone har skapat ett universum där tioåringar är hjältar och vuxenvärlden alltid är på sitt bästa lekhumör. Kanske är jag, född 1975, inte målgruppen men kanske är jag ändå det.
Den här boken får mig att tjata på mina söner att föröka sig så att jag kan få några barnbarn att läsa den för.
Fotnot: Kristian Wedel är mångårig medarbetare i GP och gästrecenseras därför av Kalle Lind, som kallar sig diversearbetare inom kulturbranschen.