Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Det gångna året har präglats av en offentlig debatt om hur regeringen i lagstiftningsprocessen allt oftare nonchalerar expertis och vetenskaplig kunskap till förmån för ideologiska övertygelser. Ett område som under nuvarande mandatperiod har varit föremål för detta är den sociala barnavården.
Denna verksamhet är en del av socialpolitiken, bedrivs av den kommunala socialtjänsten och syftar till att ge stöd och insatser till barn och familjer i social utsatthet. I socialtjänstens kärnuppdrag ingår även att i vissa situationer ansöka hos förvaltningsdomstolen om att ingripa med tvångsomhändertaganden för att skydda barn.
Detta utgör emellertid ett undantag och tillämpas när barn är utsatta för allvarliga omsorgsbrister och övergrepp, eller när ungdomar uppvisar ett så pass destruktivt beteende att de utgör en allvarlig fara för sig själva. Hur den sociala barnavården utförs kan vara livsavgörande för enskilda och det är centralt att lagstiftning vilar på en solid kunskapsgrund.
Regeringen har under den senaste mandatperioden initierat en rad statliga utredningar och lagt fram en serie lagförslag på den sociala barnavårdens område. Somliga utredningar har varit påkallade och genomtänkta, men ett mönster är dessvärre att flera har varit illa underbyggda.
Som forskare i socialt arbete har vi ofta frapperats över bristen på ämneskunskap i ett antal lagförslag. Detta skiljer sig från hur statliga utredningar på området tidigare har bedrivits, där utredare som regel har vinnlagt sig om att lagförslag har förankring i såväl beprövad erfarenhet som forskning.
Ett aktuellt exempel är regeringens vilja att utöka socialtjänstens mandat att använda tvång gentemot normbrytande ungdomar och deras familjer, även i situationer som traditionellt inte har ansetts vara av sådan allvarlighetsgrad att tvångslagstiftning bör aktiveras.
Det rör sig om en politisk ambition att omstöpa den sociala barnavården från en stödjande till en mer kontrollerande och i praktiken straffande samhällsinstitution. Lagförslag som riksdagen i augusti röstar om syftar till att socialarbetare ska kunna besluta om fotboja och, utan domstolsprövning, tvinga föräldrar och unga till behandling samt utfärda vite och begära polishandräckning när uppställda villkor inte följs.
Genom historien har balansen mellan tvång och frivillighet inom den sociala barnavården skiftat, men över tid har det vuxit fram en konsensus inom forskning om att repressiva åtgärder inte är effektiva medel för att stödja utsatta familjer. Lagen har därför kritiserats av remissinstanser och experter, men dessa invändningar har i begränsad utsträckning beaktats i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Från politiskt håll kan det förefalla handlingskraftigt att socialarbetare ska tillämpa mer tvång, men en sådan omformulering av socialtjänstens uppdrag är enligt forskning förknippad med en rad problem.
1. För det första är det sannolikt att ökat tvång urholkar förtroendet för socialtjänsten. Det finns redan i dag bland vissa befolkningsgrupper en misstro mot socialtjänsten, vilken har underblåsts av den globala LVU-kampanjen. I spåren av en ökad tvångsorientering riskerar socialtjänsten att uppfattas som ännu mindre attraktiv att söka sig till, vilket undergräver möjligheterna att arbeta förebyggande och att realisera intentionerna i socialtjänstlagen.
2. En betoning på tvång kommer att försvåra möjligheten för socialarbetare att etablera en allians med barn och familjer. Omfattande forskning visar att en förtroendefull relation mellan socialarbetare och klient är central för ett gott socialt arbete. Här utgör motivationsarbete och relationella ansatser socialtjänstens primära arbetsinstrument. Om tvingande inslag betonas undermineras i normalfallet alliansen, och det blir ytterst svårt för socialtjänsten att nå samsyn med klienterna och därigenom stödja dem.
3. Till sist finns ingen evidens för att tvång är effektivt. Tvång är i vissa situationer nödvändigt för att skydda barn, men saknar terapeutiskt värde. Forskningen ger i stället vid handen att motivation är en central faktor för framgångsrika insatser och att det är avgörande att beakta barns och föräldrars perspektiv samt att involvera dem i utformningen av insatser. I dag finns en växande kunskapsbas om effektiva sociala insatser mot ungdomskriminalitet, men det saknas stöd för tvång.
Den sociala barnavården har ett ansvarstyngt och känsligt samhällsuppdrag, med stor makt över utsatta människor. Det är angeläget att verksamheten bedrivs rättssäkert och kunskapsbaserat, inte utifrån ideologiska eller populistiska föreställningar om vad som är effektivt. Som forskare har det varit besvärande att bevittna framhastade lagförslag som nonchalerar etablerad kunskap.
Tvång har sin nödvändiga plats för att skydda barn som far allvarligt illa, men att på bred front omvandla socialtjänsten till en repressiv samhällsinstitution kommer varken att förbättra samhällets möjligheter att nå utsatta barn och familjer eller att minska ungdomskriminaliteten. Regeringens ambitioner och oppositionens tysta medgivande är historielösa och i strid med ett kunskapsbaserat socialt arbete.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Johan Hellberg, verksamhetschef i Nordmalings kommun: ”Socialsekreterarna kan inte skydda våra barn – dömt att misslyckas”
Statsminister Ulf Kristersson (M): ”Alla måste hjälpa till mot den farliga LVU-kampanjen”