”FoodNeverComes” är namnet på en av de ”dopaminappar” som har blivit en trend bland framför allt unga sydkoreaner. Appen erbjuder maträtter från hela världen, som många andra appar. Sushi, tyska pretzel eller koreansk bibimbap.
Måltiderna är, precis som i andra appar, betygsatta med stjärnor och användaren får fylla i sin adress efter att beställningen är gjord. Därefter kommer en karta upp där kunden kan följa hela processen: från att maten tillagas till ”budets” färd mot hemmet.
Men allt är en illusion. Någon mat anländer aldrig till kundens dörr. I stället poppar ett meddelande upp som berättar hur mycket pengar och hur många kalorier användaren har sparat genom att inte ha gjort en riktig beställning.
På samma sätt fungerar flera andra så kallade dopaminappar som lanserats i Sydkorea på senare tid. Till utseende och funktion är de snarlika de appar som verkligen levererar saker. Men några varor skickas aldrig ut.
Vad är då meningen med detta?
Grundtanken är att dessa appar ska ge samma typ av dopaminkick som riktiga beställningar utan att gräva djupa hål i plånboken. Park Seo-hyun, den 21-åriga grundaren av ”FoodNeverComes”, har berättat i koreanska medier att hon var en flitig beställare av hemlevererad mat när hon satt uppe sent och studerade. Ofta gick hon in på apparna utan att egentligen vara särskilt hungrig.
Det var själva processen, att skrolla igenom menyer, titta på bilder av aptitretande mat och beställa som gav henne tillfredsställelse. När hon väl klickat på ”beställ” önskade hon ibland att maten aldrig kom fram. Ekonomiskt var det en katastrof. Park beställde mat för flera tusen kronor i månaden. Ända tills hon kom på idén med appen ”FoodNeverComes”.
Och efterfrågan tycks stor. ”FoodNeverComes” har redan haft över en miljon ”beställningar”. En förklaring kan vara att den positiva signalsubstansen dopamin kan aktiveras i hjärnan redan av förväntan på en belöning, enligt forskning. I de fejkade köpapparna går användaren igenom samma beslutsprocess som i de verkliga och får en känsla av tillfredsställelse, trots att det sista steget – leverans till dörren – aldrig inträffar.
– Det kan uppstå en dopamineffekt när man deltar i en aktivitet som är väldigt lik ett riktigt inköp, även om man vet att det är fejk, säger Kwak Keum-Joo, psykologiprofessor vid Seouls nationella universitet, till Korea Joongang Daily.
En annan ”dopaminapp” på uppgång i Sydkorea erbjuder användarna en rökpaus, utan att de inhalerar ett uns nikotin. Här tittar användarna i fem minuter på en tänd cigarett som sakta brinner ner. Under tiden kan de se när andra, ofta anonyma, användare kopplar upp sig. En funktion erbjuder dem att chatta med varandra. ”Rökpausen” gör att de som sitter uppe ensamma känner en typ av gemenskap.
– När jag går in där medan jag sitter ensam och studerar känner jag att det finns andra människor som också kämpar. Det får mig att känna mig mindre ensam, säger 24-åriga universitetsstudenten Lee till Korea Times.
Det finns dock baksidor med dessa appar. De är reklamfinansierade och gratis för användarna. Det innebär att de tillskansar sig värdefull information om kundernas preferenser, något som kan användas till riktad reklam i olika kanaler.
Samtidigt är dopaminapparna ett välkommet alternativ för unga sydkoreaner som är pressade av höjda levnadskostnader och en bister arbetsmarknad. Konkurrensen på universiteten och om jobben är knivskarp. Många sitter uppe sent på kvällarna med näsan över studiematerial för att ha en chans. När de behöver distraktion eller får ett sug går de gärna in och beställer något. Nu kan de göra det utan att ruinera sin ekonomi.
– Många unga saknar hopp och har låga förväntningar på framtiden. De försöker hitta glädje eller få lite dopamin på sitt eget sätt, säger psykologen Whang Sang-min, till Financial Times.