Är AI litteraturens största hot – eller ett nytt kreativt verktyg?
AI har på kort tid blivit en av litteraturvärldens mest omdebatterade frågor. Är språkmodellerna ett hot mot litteraturen? Borde man hänga ut alla AI-fuskare? Eller kanske är det inte så farligt? Expressens kulturchef Victor Malm, GP:s kritiker Mikaela Blomqvist och litteraturvetaren Nils Olsson ger sina perspektiv.
En prisvinnande novell har anklagats för att vara AI-plagierad. En amerikansk roman drogs tillbaka av ett förlag efter att det visat sig att den skrivits av en AI-chattrobot.
I svensk kontext har projektet kring den svenska språkmodellen SE.LLMA väckt starka reaktioner bland författare som motsätter sig att Författarförbundet ska upplåta deras verk för AI-träning i syfte att utveckla en svensk språkmodell.
Debatterna om AI-modellernas intåg i litteraturen skär igenom en rad konflikter. De handlar om allt från hotet mot upphovsrätten och risken för en urholkad litterär kvalitet till frågor om etik, bildning och vad litteratur i sin bredaste mening egentligen är.
Men hur bör man egentligen tänka kring AI:s intåg i litteraturen? Är det verkligen så farligt?
– Blandar man in en procent AI i en litterär text, så är det AI hela vägen ner, säger Expressens kulturchef Victor Malm som menar att gränsen för honom är tydlig även om språkmodellerna används inom många olika kunskapsområden.
Malm, som tidigare (30/5) efterfrågat en diskussion om var gränserna för AI-genererad journalistik går, likställer användningen av språkmodeller som ChatGPT för att skriva en debattartikel med plagiat. Han menar också att AI riskerar att göra oss dummare.
Men är det inte så att de flesta läsare inte skulle märka om en text var AI-genererad?
– Ja, vi kommer att bli lurade. Men jag tror så här: varje gång det avslöjas att en text är syntetiskt skriven kommer de som blivit duperade också att bli besvikna, eftersom vi tycker att den är sämre, säger Victor Malm.
Vad blir kritikens roll på en litteraturmarknad som influeras av AI?
– Kritiker behöver, helst igår, lära sig att identifiera det uppenbart syntetiskt skrivna. Precis som med all annan text måste man identifiera de mönster som präglar skrivandet.
Hur låter Chat-GPT språket?
Några av de få retoriska stilgrepp som förknippas med Chat GPT-språk är formuleringar som bygger på en negativ satsbyggnad där ett påstående först avfärdas för att sedan ersättas av en motsats: ”inte X, utan Y”.
Även tretalsregeln, där språkmodeller ofta formulerar sig i tre snarlika ord eller uttryck efter varandra, är ett återkommande drag som uppmärksammats av redaktören och kulturjournalisten Kjell Häglund.
Victor Malm menar att en rimlig reaktion på ChatGPT-språket är att skrivfel eller språkliga egenheter kommer att uppvärderas.
– Sådana detaljer blir autenticitetstecken. Om folk är dåliga på språk, blir det plötsligt ett tecken på att en människa faktiskt har skrivit texten. Det är en grundläggande förändring, säger Victor Malm och fortsätter:
– Språkmodellerna är behäftade med vissa moraliska begränsningar som människor inte behöver förhålla sig till på samma sätt. En människa kan välja att överskrida dem. Du kan till exempel inte uppmana AI att skriva prosa som hotar någon till livet. Det tabubrytande och gränsöverskridande kommer därför också att uppvärderas, eftersom det också fungerar som ett autenticitetstecken.
Men romantiserar vi inte hantverket lite för mycket?
– Vår moderna idé om litteraturen härstammar ur en romantisk idé. Kanske är det dags att påminna oss själva om det, säger Victor Malm.
GP:s kritiker Mikaela Blomqvist menar att det är lätt att hamna i en moralism så fort AI nämns i samband med litterärt skrivande.
– Så som jag ser på det, kan AI aldrig skapa bra litteratur. Språkmodellerna fungerar genom att bygga på och reproducera klichéer. Jag tänker att litteraturens uppgift är tvärtom, att ständigt röra sig bortom klichén.
Både Mikaela Blomqvist och Victor Malm är inne på att ChatGPT-språket skapar ett nytt estetiskt filter genom vilket texter läses och värderas.
Exempelvis när läsaren börjar identifiera vissa språkliga mönster som typiska för AI, då börjar de uppfattas som generiska.
– Jag känner ett slags äckel inför tankstreck, berättar Mikaela Blomqvist och fortsätter:
– Tidigare har jag varit förtjust i dem, men nu upplever jag att det nästan inte går att använda dem längre eftersom AI använder sig mycket av det.
Samtidigt betonar Blomqvist att AI inte nödvändigtvis måste leda till platt eller klichéfylld litteratur. Språkmodellernas intåg i litteraturen synliggör bara ett problem som redan finns.
– AI bara är en del av det större hot mot litteraturen som kommersialismen utgör. Det finns ett helt mellanskikt av litteratur som ofta får fina recensioner men som, enligt mitt förmenande, är ganska dålig. Där kanske det faktiskt inte skulle spela någon roll om litteraturen var skriven av AI.
Vad är det för litteratur?
– Då menar jag inte populärlitteratur. Jag menar litteratur som på något sätt har konstnärliga ambitioner men som egentligen inte är särskilt bra och som AI lika gärna skulle kunna ersätta.
Ser du några utmaningar för litteraturkritiken i mötet med ökad AI-användning?
– Vi kommer att behöva skriva litteraturkritik på ett sätt där kritiken blir en konstform, där den kritiska texten blir ett verk i sin egen rätt. För AI kan naturligtvis sammanfatta en bok och komma med någon slags omdöme. Men den kan inte skildra mötet med boken. Jag tror att kritikern måste träda fram tydligare som en kreativ och subjektiv läsare, förklarar Mikaela Blomqvist.
Nils Olsson, lektor i litteraturvetenskap och i litterär gestaltning på Göteborgs Universitet, är inte heller särskilt orolig.
– Vad händer egentligen om lite AI-genererad prosa läcker in på ett av de stora förlagen? Alla författare förhåller sig på något sätt till redan existerande material – medvetet eller omedvetet. Inte bara språkmodellerna gör det, även om det finns en gradskillnad.
Nils Olsson menar att den artificiella intelligensens intåg i litteraturen avslöjar den romantiska bilden som finns av författaren.
Till skillnad från Victor Malm ser han inte problemet i att AI utmanar den mänskliga skaparförmågan. I stället ifrågasätter han hur originell den litteratur som redan värderas högst faktiskt är.
För Nils Olsson bygger Victor Malms resonemang på en begränsad syn på litteratur, där endast en mikroskopisk del av allt skrivande räknas inom ramen för en kulturell och kommersiell offentlighet.
– Utgår man från föreställningen om författaren som utgjuter sig själv och sitt blod genom pennan, då kommer det också med idén om att den konstnärliga halten är garanterad genom att man har gjort någonting med en viss typ av originalitet. Och där blir AI för vissa människor ett problem, säger Nils Olsson.
Har du diskussioner med dina elever på litterär gestaltning om AI och språkmodeller?
– De ser ofta en mening i att göra det svårt för sig själva. Det handlar inte om att ha rätt eller fel, utan om att testa, utmana och förstöra språket. Om man förstår att litteraturen kan se ut så finns det en poäng med att inte använda AI.
Men då finns väl även en poäng för eleverna att använda det?
– Ja, för att ta ett enkelt exempel: en konstnär skulle kunna använda AI för att visa hur en rasistisk världsbild är inbyggd i de data som maskinen tränats på. Man kan göra ett verk som är mer eller mindre intressant utifrån en sådan idé, förklarar Nils Olsson och understryker att mycket av den undervisning man sysslar med inom humaniora och konstnärliga utbildningar handlar om att utforska det okända.
– Grejen med en stor språkmodell är att den bygger på det som redan finns. Du ställer frågor till den för att ta reda på det som finns. Att arbeta med det som inte finns, eller det som ännu inte finns, eller det som skulle kunna vara – det är till stor del vad konst och tänkande i någon bemärkelse är, resonerar Olsson.
Om framtiden landar Mikaela Blomqvist och Nils Olsson i slutsatsen att den breda och kommersiella litteraturen kommer bli påverkad mest. Blomqvist spekulerar i att man i framtiden kanske får en genrelitteratur som i stor utsträckning produceras med hjälp av AI, ungefär som man idag ser i vissa delar av musikbranschen.
Medan den mer konstnärligt orienterade litteraturen kommer att fungera utifrån andra villkor eller kanske till och med på samma sätt som den gör idag.
Nils Olsson tror inte AI kommer att påverka den ”seriösa” konsten. Däremot kommer den genomsyra det som är mainstream. Han lyfter frågan om upphovsrätt, vad språkmodeller får tränas på och menar att översättare har all anledning att oroa sig.
Men att nya verktyg först väcker motstånd för att sedan gradvis normaliseras i ett vardagligt bruk är inte något nytt, Nils Olsson påminner om hur Jan Kjaerstad på 1980-talet blev en av de första författarna i Norge att öppet berätta att han använde dator och ordbehandlare i sitt skrivande.
– Tanken på att en dator var en del av arbetet med att skriva en roman var för provocerande, säger Nils Olsson.
– Idag blir till exempel vinylskivans särskilda sensibilitet möjlig först efter CD:n och senare genom strömningstjänsterna genombrott. Boken är ett likadant exempel. För 60 år sedan tänkte man inte särskilt mycket på vad en bok egentligen var, men det gör man nu, säger han och syftar på en bokbransch som präglas av ljudböcker, läsplattor och språkmodeller.
Jan Kjaerstad har skrivit en text, som översatts och publicerats i Svenska Dagbladet (4/7) och väckt stor debatt i Norge, där han argumenterar för att AI till och med kan göra oss till bättre författare. Det eftersom det rymmer ”ett kreativt sprängstoff” och endast är ett verktyg bland andra.
Om AI är ett hot eller möjlighet för litteraturen får framtiden utvisa. Konflikten kring hur tekniken ska förstås och hur litteraturen kommer att påverkas är långt ifrån avgjord. Men Jan Kjaerstads slutsats är tydlig: ”Det lär inte vara någon klok strategi att sitta på rumpan och klaga över att litteraturen inte längre är vad den en gång var.”
Om tidigare litteraturdebatter har kretsat kring gränsen mellan verk och person, väcker språkmodellernas genomslag frågan om hur litteraturen nu behöver förhålla sig till relationen mellan verk, maskin och person.