Få saker i massmedier irriterar mig lika mycket som dålig kritik.
Alltså inte negativ kritik – utan dålig kritik. Dåligt skriven, dåligt tänkt kritik.
Under sommaren när jag läser tidningar extra noga plågas jag av ett format som aldrig kan bli bra: i huvudstadstidningarna recenseras ”Sommar i P1” – varje dag! Oavsett vem som pratar. Oavsett nyhetsvärde eller annan relevansbedömning. Alla ska med. Alla är, tydligen, värda en exakt lika lång, tillbakalutad och slött värderande text.
Så varför är det en dålig idé att recensera just ”Sommar”? Det ska jag förklara:
”Sommar” görs inte av professionella radiopratare. Det är ett forum för människor som kommer med helt andra erfarenheter och bakgrunder, berättar om något de kan, något de har varit med om, något de är experter på.
Men den expertisen bedöms ju inte. Det är ingen av kulturkritikerna som försöker bedöma hur bra diplomat någon har varit, eller hur bra företagare, eller hur bra idrottare. De bedömer bara hur de berättar. Ni ser knaset via en enkel jämförelse:
Om det ska göras seriös konstnärlig utvärdering av en skidåkares berättarkonst – då måste det ju rimligen vara så att vi också ska sätta sportkrönikörer på att utvärdera hur det går när ett radioproffs åker ett skidlopp.
Som det är nu blir recensionerna bara ett slags utvärdering av människan, som ifrågasätts för sina känslor, reaktioner, bevekelsegrunder och beslut.
DN:s Jonas Fröberg lyssnar på Sebastian Siemiatkowski och bestämmer vilka av hans livsproblem som är viktigare än de andra. Kristin Södrén Sjögren på Expressen lyssnar på skådespelaren Amanda Jansson och säger att hennes svårigheter bara existerar i hennes eget huvud. ”Revanschbegäret, åsamkat av en frånvarande pappa, framstår som en osund drivkraft”, skriver Christian Daun i SvD i helt obekymrad spekulation om Sebastian Ingrossos djupast präglande erfarenheter. Näringslivssprofilen Carolina Dybeck Happe får av Jens Liljestrand i Expressen höra att hon tillhör en kader människor som är omstöpta till robotar.
Ditt liv och din person får en geting av fem möjliga i betyg! Grattis!
Kanske är den här pålitligt spaltfyllande formen också typisk för sin tid. Det är ju svårt att hålla inne med åsikter, hur ändlöst tråkiga de än är. Jag ska verkligen försöka att tänka på det för egen del, och den här texten är därför opublicerbar utan en titt i arkivet:
Vilken är den sämsta kritik jag själv har producerat sedan jag i tonåren började skriva i min lokaltidning hemma i Kungsbacka?
Jag har flera starka kandidater, men en som ändå vinner i utklassningsstil på grund av pinsamheten både i anslaget och min egen okunskap: när jag som gymnasist sågade teaterpjäsen ”Woyzeck” på grund av dess torra, tunga och i största allmänhet undermåliga manus.
Jag struntade tydligen i att ens titta i programbladet, och visste inte att pjäsen är skriven av den legendariske Georg Büchner och räknas till de europeiska klassikerna. Men jag försökte i alla fall bedöma författaren för hans text – och inte för något helt annat.