När Ebba Witt-Brattström, litteraturforskare och författare, greppar micken i ”Sommar i P1” bjuder hon på ett program som sannerligen får sägas ligga i tiden. Det handlar nämligen om att försöka bli svensk.
Hennes föräldrar var flyktingar från Tyskland och Estland, och kom till Sverige under andra världskriget. Men huvudpersonen i programmet är ändå Witt-Brattström själv – ”hon, flickan som var jag” växer upp präglad av sina föräldrars, och särskilt mammans, sorg över ett förlorat hemland. Även mormor följde med på båten över Östersjön – men morfar blev kvar i Estland. Två år senare dog han i ett av Stalins läger.
Familjen kommer till ett Sverige där inte många delar denna erfarenhet. Tvärtom möts de med misstänksamhet – var inte balter bara smygnazister som sjappat när Röda armén stormat fram? Witt-Brattström går till storms mot denna bild – och just därför blir chocken större när hon upptäcker att hennes mamma före flykten varit gift med en SS-soldat.
Jag hade önskat att hon stannat lite längre vid denna omstörtande upptäckt. Men det är en randanmärkning på ett annars riktigt starkt program, genomsyrat av melankoli som snyggt ramas in av musikvalen. Det är opera, estnisk körsång – och Jussi Björlings ”Till havs” som dramatisk slutkläm när Ebba Witt-Brattström blickar ut över det Östersjön där flyktingbåtar färdades för inte särskilt länge sedan.
Ebba Witt-Brattström är medarbetare på Expressens kultursida, därför recenseras hennes ”Sommar i P1” av Theo Vareman, redaktör på Svenska Dagbladets kultursida.