Var tredje svensk kommer att få en cancerdiagnos under sitt liv, säger Socialstyrelsen. Det är en oerhörd siffra. Var tredje medpassagerare på bussen. Var tredje uttråkad kund i kassakön på Ica. Var tredje jublande supporter på fotbollsarenan.
Cancer är i dagens Sverige den vanligaste dödsorsaken för människor under 80 år. Cancern är döden som ständigt och överallt går vid vår sida. Den delar vår bädd, slår sig ner vid vårt matbord, följer med till jobbet och på semesterresan. De som inte själva har, eller kommer att få cancer har rimligen närmast undantagslöst någon eller några i sin nära omgivning som diagnostiserats med sjukdomen i någon av dess olika skepnader.
Ändå kan cancern framstå som märkligt osynlig, undanglidande eller undanträngd. Och detta trots att den så gott som varje dag gör sig påmind i medierna: genom frasen ”efter en kort tids sjukdom” i tidningarnas dödsrunor, genom uppmaningen ”tänk på cancerfonden” i dödsannonserna, genom intervjuer med människor som fått ”chockbeskedet” men ”överlevt”, genom raden av kända personer som gått bort i cancer.
Men det är som om vi inte vill, eller inte förmår, binda samman de många gånger uppseendeväckande exemplen med den lika uppseendeväckande slutsatsen: cancern är vår tids och vårt samhälles lika skoningslösa som dominanta dräpare. Varningslampor tänds gång på gång, men släcks innan de hinner bilda en sammanhängande ljusgata.
Cancern pockar ständigt på vår uppmärksamhet, men har svårt att erövra den. Det beror, paradoxalt nog, i hög grad på att det handlar om just vår tids karaktäristiska farsot, modernitetens signatursjukdom, en fragmentiserad och individualiserad epidemi i en kultur präglad av en allt snävare egocentricitet.
Den indisk-amerikanska cancerläkaren och forskaren Siddhartha Mukherjee beskriver i sin Pulitzerbelönade historik över denna moderna sjukdom, ”Lidandets konung”, cancercellen som ”en desperat individualist”. Han poängterar att det är en metafor, men som sådan svår att värja sig mot.
Den bilden – av cancer som vår desperata, ondsinta samtida dubbelgångare – är så fängslande eftersom den är åtminstone delvis sann. En cancercell är en häpnadsväckande perversion av en normal cell. Cancer är en fenomenalt framgångsrik inkräktare och kolonisatör, delvis på grund av att den utnyttjar just de egenskaper som gör oss framgångsrika som art eller organism.
Den gemensamma nämnaren här är det ohämmade destruktiva egenintresset. Att ha cancer är som att ha fått Donald Trump som inneboende i kroppen.
Att det handlar om en metaforiskt modern sjukdom betyder inte att den är ny. Mukherjee ger exempel på att symptomen var kända redan för över 4 500 år sedan i Egypten. Han hänvisar till en papyrusrulle med en genomgång av sjukdomar och botemedel som tros gå tillbaka till den fornegyptiske läkaren Imhotep. Här beskrevs i detalj hur man diagnostiserar en sjukdom som av allt att döma var bröstcancer. Någon behandling fanns inte, slog Imhotep lakoniskt fast.
Men trots att cancern av allt att döma varit människans följeslagare så länge som det funnits civilisationer framstår den som en 1900-talssjukdom. Det finns flera orsaker till det. En är att det rör sig om en icke smittsam sjukdom, inte som de stora epidemierna plötsligt, våldsamt och samtidigt närvarande i varje människas vardag. ”Om det fanns cancer befann den sig under ytan i ett hav av andra sjukdomar”, skriver Mukherjee, och nämner tuberkulos, ödem, kolera, smittkoppor, pest och lunginflammation. Det saknades också tillförlitliga metoder för att ställa cancerdiagnoser. Symptom kunde därför ofta misstolkas som tecken på helt andra, mer förväntade sjukdomstillstånd.
Den främsta anledningen till att cancerfallen ökat så dramatiskt i det moderna samhället är moderniteten själv, främst dess förmåga att skapa välstånd och välfärd. Alltfler människor, i princip alla i den rika västvärlden, lever under så ofattbart mycket gynnsammare villkor än sina förfäder och därför hinner dö av cancer istället för i sviterna av undernäring, usla hygieniska förhållanden och obefintlig sjukvård. Det är en av modernitetens paradoxer: den har successivt gjort oss så långlivade att tumörerna får tid att ta död på oss.
Till detta kan läggas livsstilsrelaterade faktorer som rökning, också det en företeelse förknippad med moderniteten. Cigaretten erövrade världen som en lätthanterlig industriprodukt, idealisk för ett konsumtionssamhälle som är för jäktat för det stillsamma cigarrpuffandet och det omständliga piprökandet. I stora delar av västvärlden har rökningen marginaliserats. Men i Sverige är lungcancer fortfarande den cancerform som kräver flest liv. Det har dock skett en förskjutning av dödsfall från män till kvinnor. En orsak är att cigaretterna fick sitt genombrott bland kvinnor senare än bland män.
Sambandet mellan rökning och cancer är väletablerat. Antagligen har det bidragit till och förstärkt bilden av cancer som en individuell sjukdom.
Men mer betydelsefullt är ändå att oavsett hur många som får en cancerdiagnos så får alla den var för sig.
De stora smittsamma farsoterna blir till invaderande arméer som driver fram kollektiv mobilisering: informationskampanjer, smittskyddsåtgärder, vaccinationer. ”Kampen” mot cancern utkämpar istället den enskilde. Det är också individen, inte samhället, som till sist ”förlorar” denna kamp. Och detta trots att det inte finns mycket varje individ kan göra för att ”besegra” cancern, förutom att underkasta sig de behandlingsformer som sjukvården erbjuder. Cancern kommer inte som en fientlig här över havet utan som en lönnmördare som i skydd av mörkret smyger sig in i ditt hem. Det finns ett tålamod hos sjukdomen, en förmåga att vänta ut dig, som framkallar en fasa snarlik den som populärkulturen gärna spelar på: den dolda ondskan, döden bakom clownmasken, den mordiska handen som gungar vaggan.
Cancervården har de senaste decennierna gjort uppseendeväckande framsteg. Överlevnadschanserna har ökat betydligt. Lidandet förknippat med behandlingsmetoder som cellgiftskurer har reducerats. Ändå är själva ordet cancer laddat med en skräck som fullt ut bara kan förklaras med att cancertumören framstår som en så lömsk dråpare, ondskan som likt en orm ligger dold och väntar på att borra in sina gifttänder i offret.
I ”Illness as metaphor” skriver Susan Sontag att en sjukdom med en aura av gåtfullhet och fasa kan framstå som ”moraliskt, om än inte faktiskt, smittsam”. Hon hävdar att överraskande många cancerpatienter upplever att omgivningen ryggar tillbaka inför dem, som om de bar på en smittsam sjukdom. Sontags essä publicerades i slutet av 1970-talet. Mycket har hänt sedan dess. I en tid behärskad av de sociala medierna är det kanske snarare det massiva digitala deltagandet som präglar relationen mellan den sjuka och omgivningen. Men finns det inte samtidigt hos många en skygghet inför det fysiska mötet med en cancerdrabbad vän eller kollega, en rädsla för vad man tror sig komma att få se: en fysisk manifestation av döden, en människa som redan lämnat det levandes gemenskap och blivit sin egen förtida vålnad, avmagrad och skallig?
Premissen att det inte finns något liv efter detta är knappast en tröst för en kultur som gjort livet till ett evighetsprojekt.
I ett modernt samhälle som, framgångsrikt, marginaliserat döden, är den cancerdrabbade en påminnelse om att också vi när som helst kan dö, trots våra årskort hos Friskis & Svettis. Den dödsmärkta människan är slaven på det moderna hälsosamhällets triumfvagn. Vi är trots allt inte odödliga gudar, även om vi gärna lever som om vi vore det.
Där döden är, är inte vi. Där vi är, är inte döden. Det var den romerska lärodiktaren Lucretius bärande argument för att det inte finns några förnuftiga skäl att frukta döden. Den som är död kan ju per definition inte plågas av detta faktum, döden och det mänskliga livet utesluter varandra.
Det kan förefalla trösterikt. Men den dödsrädsla Lucretius ville eliminera var inte rädsla för döden som sådan utan rädsla för det liv som väntade efter döden, i dödsfurstens intiga rike, för att tala med den romerske skalden Vergilius. Lucretius var materialist, anhängare av atomläran. Något skuggliv efter döden trodde han inte på. Den döda upplöses i sina atomer. Ingen förnuftig människa behövde därför frukta döden, var slutsatsen.
Det är ett budskap som knappast minskar en modern människas obehag inför tanken att hon en dag inte längre ska finnas kvar i världen. Premissen att det inte finns något liv efter detta är knappast en tröst för en kultur som gjort livet till ett evighetsprojekt. Från babysimmet till senioruniversitetet förutsätts individen arbeta på sin individuella utveckling och sin amorteringsförmåga. Att allt detta slit till sist kan visa sig vara meningslöst, mynna ut i tomma intet, är en insikt man gärna undviker.
I Karl Ove Knausgårds roman ”Nattens skola” från 2024 hänvisar jagberättaren, fotokonstnären Kristian Hadeland, till Lucretius argument, som han för tillbaka till dennes idol och inspirationskälla, den grekiske filosofen Epikuros: ”Det finns ingen anledning att vara rädd för döden – när man finns, finns inte den, och när den finns, finns inte man själv. Ungefär så formulerade Epikuros det en gång i tiden.”
Hadeland formulerar sedan en egen metafor för skiljeväggen mellan jaget och döden. Han gör döden till en hyresgäst man aldrig ser:
Lägenheten har två rum med två dörrar. Går man genom den ena dörren går hyresgästen genom den andra. Man kan höra honom pyssla därinne, men går man in går han in där man nyss var, och då är det i det rummet han pysslar. Så lever vi våra liv, med döden vägg i vägg. Den dagen vi möter honom i dörren är det över.
Inte heller den metaforen fungerar som lugnande medicin mot dödsångest. Snarare tvärtom. Vem skulle inte dagarna i ända grubbla över den mystiska hyresgästen, fundera över vad han egentligen pysslade med i det andra rummet och ligga vaken om natten i rädsla över att se dörren öppnas och grannen komma tassande?
Slutsatsen blir att Lucretius och Epikuros har uppenbara svagheter som tröstande terapeuter. En kvardröjande tro på en stad ovan molnen håller livsmodet uppe på moderna människor vid dödens portar. Och i tidigare generationer var det inte sällan tanken på livet efter detta som gjorde att människor uthärdade umbäranden och lidanden.
I Pär Lagerkvists självbiografiskt färgade roman ”Gäst hos verkligheten” från 1925 har mormodern rest in till stan för att gå till läkare. Inte för att det var nödvändigt, hade hon sagt, hon hade bara känt sig lite dålig på sista tiden, ”ingenting att tala om”, men lät sig ändå övertalas att ”höra med doktorn”.
Efter läkarbesöket samlas barnbarnen kring henne. Hon har omskakande nyheter: ”Det fanns ingenting att göra för mormor. Nej, det var för sent. Doktorn hade undersökt henne noga och hade varit så snäll och vänlig. Men det fanns ingen hjälp. Det var kräfta och hade gått för långt – Ja, ja, sade den gamla, ske Guds vilja.”
Men för pojken Anders, Pär Lagerkvist, existerar inte denna förtröstan på en god, om än outgrundlig, högre makt som ger också tragiken en mening. Han vibrerar av ångest inför döden och när mormodern ett år senare gått bort kan han inte förmå sig att äta av den korsbeprydda begravningstårtan, ”fast han såg att han aldrig ätit något så gott”.
Anders är född in i moderniteten. Ingen sockerbagare kan få honom att acceptera döden som smaklig.
Med sin ångest över en värld i dödsskugga kommer Anders att vara ett med sin tid, det tidiga 1900-talet. När ”Gäst hos verkligheten” gavs ut hade det bara gått några år sedan det första storskaligt industriella kriget malt tron på den bästa av alla världar till grus. Det var också bara några år sedan spanska sjukan dragit fram över världen och skördat mellan femtio och hundra miljoner liv. ”Den dystraste och mest beklämmande höst som Sverige någonsin upplevat är förbi”, konstaterade Dagens Nyheter den 22 december 1918. Bedömningen bekräftas av de dödsannonser och notiser om offer för epidemin som tidningen tryckt de föregående månaderna. Den 2 september hade man till exempel kunnat ta del av det öde som drabbat Morabonden Hill Olof Larsson och hans familj: ”Hustrun dog i söndags, två döttrar och en son under veckan och mannen själv natten till söndagen.”
Samma dag berättade tidningen att Gösta Peyron, löjtnant vid Kronprinsens husarregemente, förlorat sin 26-åriga hustru Amelie efter bara tre månaders äktenskap. Amelie Peyron hade dött i spanska sjukan på gården Ållskog mellan Ystad och Sjöbo.
Under covidpandemin gjorde sig den kollektiva dödsskuggan påmind. Men i det rika välfärdslandet Sverige upplöstes den ganska snart i fokuset på ”riskgrupper” och ”egenansvar”. Trots att covid var en epidemi blev hotet från sjukdomen allt mer individualiserat, kampen mot den ett projekt för var och en. Det viktigaste var, symptomatiskt nog, att hålla sig på sin kant.
I Sverige är en accelererande egocentricitet en av de senaste decenniernas mest slående tendenser. Det finns inga gränser för vad ”jag” tycker mig ha rätt att kräva av tillvaron, allt ska optimeras för att ”jag” är värd det: bostaden, resorna, restaurangbesöken, tiderna i motionsloppen, antalet lajks på sociala medier. Faust har skrivit kontrakt med Facebook.
Det är det gränslösa och omåttliga som är det faustiska. Begäret efter mer, ständigt mer. Ingen annan sjukdom kan som cancer tjäna som metafor för den måttlösa jagcentreringens och den hämningslösa konsumismens gemensamma dödsdans.
Det är inte heller svårt att föreställa sig en cancertumör som en satanisk fabrik som ständigt strävar efter att etablera sig på nya marknader.
Cancer är inte bara individualismens utan också industrialismens sjukdom, fossilekonomins exemplariska farsot. Det är visserligen oklart om poeten William Blake verkligen syftade på den industriella revolutionens dystra fabriker när han under 1800-talets första år skrev om ”dark satanic mills” i den text som långt senare kom att tonsättas och bli hymnen ”Jerusalem”. Men det är inte svårt att föreställa sig den gryende globaliserade industrialismens kolslukande fabriker som hemvist för en mörk och mäktig kraft som i dag insisterar på att få betalt i enlighet med det kontrakt som ingåtts med en faustisk mänsklighet.
Det är inte heller svårt att föreställa sig en cancertumör som en satanisk fabrik som ständigt strävar efter att etablera sig på nya marknader. Siddhartha Mukherjee laborerar med den metaforiken i sin cancerhistorik: ”Det är en sjukdom som uppstår till följd av överproduktion, med explosiv tillväxt – ohejdbar tillväxt, tillväxt som tippar över i en okontrollerbar avgrund.”
Hundratals människor dränks i sina bilar när en syndaflod av lera väller in över staden. Skogklädda berg förvandlas till eldhav. Orkanen river sönder ett kustsamhälle som vore det byggt av kartong.
Klimatkatastrofen är här sedan flera år. Ändå är det som om den ägde rum på en Iphoneskärm och kunde skrollas bort. Den amerikanske kulturkritikern Christopher Lasch hävdade 1979 i sin uppmärksammade bok ”The culture of narcissism” att USA under lång tid utvecklats till ett allt mer jagcentrerat samhälle, genomsyrat av en allt mer narcissistisk individualism.
Men i en svensk backspegel framstår 1960- och 1970-talen i dag snarare som de sista ”vi-decennierna”, präglade av kollektivistiska rörelser och ideal: ”samhället” i centrum, protester mot ”prylsamhället”, ”statusjakten” och överflödet. ”Vad fan är hög standard? Är det kontoköp och slavkontrakt?”, undrade Peps Persson 1975. Det stora kulturella skiftet ägde rum på 1980-talet. Det blev egots och konsumismens gyllene tid. Man skulle ”satsa” på sig själv och serieshoppa italienska kostymer, ju dyrare desto bättre. Yuppiemoralen, ”greed is good”, erövrade inte bara Stureplan med omnejd utan stora delar av västvärlden.
Kristian Hadeland i ”Nattens skola” förkroppsligar denna tidsanda. Den unge norrmannen är självupptagen, karriäristisk, lättstött, arrogant, empatilös, föraktar sin omgivning, skyr emotionell närhet, behandlar sina flickvänner som förbrukningsvaror, sätter alltid sina egna behov och ambitioner i främsta rummet.
Som ung flyttar han på 1980-talet från Norge till London för att studera vid en högt rankad fotoskola. Driven av begär efter konstnärlig storhet och framgång sluter han en pakt med det onda. Knausgård låter sin roman samspela med legenden om Faust, människan som driven av hybris strävar efter att göra sig till Guds jämlike, och därför säljer sin själ till djävulen.
Det är den engelske renässansdiktaren Christopher Marlowes Faustpjäs, inte Goethes mer kända drama, som vävs in i historien om Hadeland.
Vid ett tillfälle i Marlowes pjäs ger djävulens fixare, Mefistofeles, Faust en lektion i helvetets geografi. Att helvetet skulle vara en särskild plats är ett missförstånd, förklarar han. Helvetet finns överallt, helvetet är gränslöst. ”Hell hath no limits, nor is circumscribed in one self-place; for where we are is hell, and where hell is, there must we ever be.”
Den karaktäristiken av helvetet som ett tillstånd, inte en plats, går igen i ”Nattens skola”. Efter ett liv av konstnärliga och karriärmässiga framgångar tvingas Kristian Hadeland infria sin del av kontraktet. Han har dragit sig undan till en glest befolkad ö i Norge, men får till sist besök av Hans, den äldre kollegan från ungdomsåren, som i romanen spelar Mefistos roll. Hadeland tar för givet att Hans kommit för att hämta honom till helvetet. Men Hans skrattar och säger: ”Kristian. Har du inte fattat någonting? Helvetet är här.”
Att leva i helvetet är att leva i sin egen tomhet, belägrad av sina egna spegelbilder. Dörren till gemenskapen med världen, medmänniskorna och Gud är låst. Nyckeln bortkastad.
Sedan finns det också andra helveten, lokaliserade just till bestämda platser. Vi brukar tala om ”helvetet på jorden”. Då gör vi helvetet på en och samma gång mer metaforiskt och mer konkret – vi tänker oss att dessa ”helveten på jorden” där människor plågas och lider liknar, men inte är, det originalhelvete där hin onde härskar. Det kan vara krigsskådeplatser, fängelser och koncentrationsläger, områden härjade av svält och smittsamma sjukdomar, klimatkatastrofens frontlinjer.
Det gemensamma för de två versionerna av helvetet, man skulle förenklat kunna kategorisera dem som det inre och det yttre, är att de skapas av människan. Bakom djävulsmasken hittar vi bekanta ansikten. I det förra helvetet placeras de skyldiga, i det senare alltför ofta de oskyldiga.
Om nu helvetet är ett tillstånd, eller en plats, som människan bär ansvar för borde väl detsamma gälla för paradiset? Det förefaller rimligt och logiskt. Men medan helvetet, både som plats och som tillstånd, definieras av brist, ofullkomlighet och frånvaro måste paradiset tänkas sprickfritt, fullkomligt, alla ideal och drömmar förverkligade. Har det någonsin funnits en sådan människa? En sådan jordisk verklighet? Jesus från Nasaret? Det svenska välfärdssamhället? Båda har sina brister. Jesus för att han både var fullt ut gud och fullt ut människa. Välfärdssamhället därför att inget mänskligt samhälle kan bli ett jordiskt paradis, hur rikt och välmenande och ambitiöst det än är. Tron på möjligheten att skapa sådana jordiska paradis har tvärtom gång på gång resulterat i helveten på jorden.
Paradiset kan egentligen bara existera som en tröstande och på gott och ont inspirerande hägring. ”Till en stad jag är på vandring dit där rosor aldrig dör.”
Den sjukes förhoppningar om ett förnyat friskt liv riktar sig mot i andra sammanhang dödsbringande verktyg som kniven, strålningen och giftet
Men i inskränkt och metaforisk mening måste man ändå tacksamt slå fast att livsvillkoren i Nord- och Västeuropa under decennierna efter andra världskriget har varit det mest paradisiska i mänsklighetens historia: fred, välstånd och frihet; svälten i stort sett utraderad; de dödsbringande epidemiska sjukdomarna besegrade av antibiotika, vaccin, bromsmediciner, hög sanitär standard, hälso- och sjukvård för alla. Drivkrafterna bakom sannsagan har varit industrialismen. Järnverken har levererat underverk. Och samtidigt vet vi nu att vi också har accelererat mot vår skapelses undergång, den fullskaliga klimatkatastrofen.
Denna dubbelhet inbyggd i moderniteten förminskar inte cancersjukdomarnas metaforiska laddning. Janusansiktet kan manas fram också i associationerna kring de tre traditionella behandlingsformerna: kirurgi, radioterapi och cytostatika. Den sjukes förhoppningar om ett förnyat friskt liv riktar sig mot i andra sammanhang dödsbringande verktyg som kniven, strålningen och giftet.
Dialektiken mellan hoten och boten tematiseras i Lou Reeds låt om och till en cancersjuk vän, ”The sword of Damocles”: ”They’re trying a new treatment to get you out of bed / But radiation kills both good and bad, it cannot differentiate / So to cure you they must kill you. / The sword of Damocles hangs above your head.”
Men att försöka skilja det onda från det önskvärda, ”differentiate”, har ändå varit centralt i sökandet efter vapen mot cancer. I ”Lidandets konung” berättas den fascinerande historien om cytostatikan, cellgifterna. Det handlade om att ”hitta ett selektivt gift – ett läkemedel som dödar cancer utan att ta kål på patienten”.
Fascinerande nog etablerades tidigt ett direkt samband mellan sökandet efter detta träffsäkra gift och industrialismen. När den brittiska textilindustrin expanderade under andra hälften av 1800-talet skapades en marknad för kemiskt framtagna, artificiella färgämnen. Tyskland blev centrum för denna kemiska industri. Kemisterna tog fram den ena konstgjorda färgen efter den andra, en regnbåge av kemiska föreningar.
En ung medicinare i Leipzig, Paul Ehrlich, fick en ljus idé någon gång mot slutet av 1870-talet. Skulle man inte kunna underlätta mikroskopering genom att färga preparaten med tygfärger? När han provade uppslaget med anilinderivat visade sig färgen vara selektiv. Det var bara vissa delar av cellstrukturerna som färgades. Under de kommande åren släppte Ehrlich aldrig den idé som fötts ur den upptäckten: Man borde kunna hitta kemikalier som eliminerade givna sjukdomsalstrare, men lämnade resten av en patients kropp i fred. För att hitta dessa träffsäkra ”magiska kulor” botaniserade han på färgfabrikerna och testade sedan kemikalierna på möss och kaniner som smittats med olika sjukdomar. Han fick träff på sömnsjuka. Men först 1910 kunde Paul Ehrlich glädjas åt den stora triumfen. Han hade tagit fram ett läkemedel som kunde bekämpa bakterien som ger upphov till syfilis. Det döptes till Salvarsan.
Paul Ehrlich drömde om att hitta kemikalier som bet också på cancer. Men sökandet gav inget resultat. ”Ehrlichs kemikalier hade angripit bakterier framgångsrikt eftersom bakteriella enzymer var så radikalt olika mänskliga enzymer. Med cancer var det likheten mellan cancercellen och den normala mänskliga cellen som gjorde att den var närmast omöjlig att angripa”, skriver Siddhartha Mukherjee.
För sin forskning kring immunförsvar och antikroppar fick Ehrlich Nobelpriset 1908. Han dog 1915, 61 år gammal. Då hade världen drivits ut i det första storskaliga industrialiserade kriget. Människor slaktades på löpande band i en djävulsk iscensättning av det teknikdrivna samhället. Maskingevär och stridsvagnar kompletterades med stridsgaser, kemiindustrins bidrag till effektiviseringen av dödandet.
Efter att senapsgas, bis(2-kloretyl)sulfid, sommaren 1917 använts av tyskarna mot brittiska trupper i Ieper i Belgien, gjordes en upptäckt vars konsekvenser var banbrytande. De amerikanska patologerna Edward och Helen Krumbhaar undersökte överlevare från gasattacken. Det framgick att dessa mäns produktion av vita blodceller låg långt under det normala. Det betydde att här fanns en kemisk substans som var målsökande. Giftet slog specifikt ut vissa celler.
Här öppnade sig en möjlighet att utveckla den magiska kula som Paul Ehrlich drömt om. Men det dröjde till nästa stora krig innan den möjligheten aktualiserades och realiserades.
I december 1943 anföll tyska stridsplan hamnen i Bari i Italien. Ett av de amerikanska fartyg som träffades var lastat med senapsgas som spred sig över staden och krävde ett stort antal dödsoffer. När de obducerades framgick det att nivåerna av vita blodkroppar var extremt låga.
Nu gjordes systematiska försök att dra medicinsk nytta av senapsgasens riktade destruktivitet. Två forskare vid Yale, Louis Goodman och Alfred Gilman, drog slutsatsen att senapsgas borde kunna användas i behandlingen av cancer i lymfkörtlarna. Försöken var till en början framgångsrika, men försökspatienten drabbades av återfall.
Dörren till cancervårdens giftkammare hade ändå öppnats. Successivt skapades dagens breda utbud av cellgifter.
Begreppet cytostatika kommer från grekiskans kýtos, som betyder hålrum, och státos, stillastående. Det är egentligen ett egendomligt namn på läkemedel som så konkret vuxit fram ur moderniteten. Om det är något moderniteten inte kan härbärgera så är det tomrum och stillastående. Det finns något fascinerande paradoxalt i att vi i vår kamp mot den individualiserade döden i cancer sätter vår lit till ett verktyg, cellgifterna, som slipats fram av just de krafter som i dag utgör akuta hot mot den kollektiva överlevnaden: den expansiva industrialismen och det gränslösa kriget.
Christopher Lasch, den passionerade kritikern av en konsumistisk och narcissistisk samtidskultur, dog den 14 februari 1994 i sviterna av en cancer som ska ha tagit sin början i njurarna. Han blev, liksom Paul Ehrlich, 61 år. Lasch tackade i slutfasen av sin sjukdom nej till cellgifter. Det skulle kunna tolkas som en sista gest av motstånd mot en modernitet som gör också liv och död till ett slags industriprodukter. Men det motiv Christopher Lasch sägs ha givit för sitt beslut kan kanske snarare förstås som ett bejakande av ett av modernitetens ideal: den individuella autonomin. Han ville ge sig själv möjlighet att med klart huvud avsluta ”The revolt of the elites and the betrayal of democracy”, den bok som gavs ut ett knappt år efter hans död.