Sverige behöver en öppen diskussion om nationell identitet, vad som menas med att vara svensk. Men om en riksdagsledamot använder begreppet ”etnisk svensk” för att beskriva ett samhällsproblem måste han också kunna förklara vad han menar.
Den senaste debatten om ”etniska svenskar” väcker en fråga som inte längre går att undvika. När riksdagsledamoten Ludvig Aspling (SD) säger att Sverige har för många människor som inte tillhör den ”etniskt svenska befolkningen” måste begreppet också kunna definieras tydligt. Annars blir det omöjligt att föra en seriös politisk diskussion.
Låt mig göra frågan personlig.
Jag kom till Sverige som politisk flykting 1990. Fem år senare avsade jag mig mitt egyptiska medborgarskap och blev svensk medborgare. Sedan dess har Sverige varit mitt enda land.
Här har jag utbildat mig vid universitet, startat företag, bildat familj och under närmare tre decennier forskat om demokrati och politisk islam. Jag lever mitt liv här, betalar skatt, engagerar mig i samhällsdebatten.
Nu kandiderar jag även till Sveriges riksdag.
Är jag svensk? Svaret borde vara självklart. Ändå är det just den typen av frågor som väcks när begreppet ”etnisk svensk” förs in i den politiska debatten.
Min son är född och uppvuxen i Sverige. Han har gått i svensk skola, blivit svensk juniormästare i konståkning och representerat Sverige i internationella tävlingar. Är han svensk?
Och hur är det med kronprinsessan Victoria? Hennes mor är född i Tyskland och har både tysk och brasiliansk familjebakgrund. Ingen ifrågasätter kronprinsessans svenskhet – med rätta. Victoria är svensk – men hur är det med min son, enligt Aspling?
Varför blir svenskheten självklar i vissa fall, medan den ifrågasätts i andra?
En invändning skulle kunna vara att begreppet ”etnisk svensk” inte handlar om biologi utan om kultur, historia och kontinuitet. Låt mig pröva även den definitionen. Hur många generationer krävs då för att bli en del av den etniskt svenska befolkningen? Två? Fyra? Tio? Var går gränsen? Hur ska blandäktenskap, adoptioner och de hundratusentals svenskar med internationell familjebakgrund bedömas?
Varje försök att skapa en tydlig gräns leder till nya undantag och nya motsägelser. Problemet är därför inte bara att begreppet är svårt att definiera. Problemet är att det blir politiskt.
En demokratisk rättsstat måste kunna skilja mellan etnicitet och medborgarskap. Statens uppgift är inte att avgöra människors etniska tillhörighet, utan att behandla alla medborgare lika inför lagen. Etnicitet kan beskriva människors historia, kultur och ursprung, men får aldrig bli ett politiskt mått på människors värde, rättigheter eller tillhörighet.
Det som håller samman Sverige är inte gemensamma gener utan den gemensamma rättsstaten, språket, landets demokratiska institutioner som riksdagen, regeringen och domstolarna samt viljan att ta ansvar för landet.
Jag valde Sverige. Min son föddes här. Båda hör vi hemma i Höllviken, i Skåne, och i samma demokratiska gemenskap, med samma rättigheter och skyldigheter.
Under snart 30 år har jag forskat om politisk islam och islamistiska organisationer. Det har lärt mig en viktig sak: de största hoten mot demokratin kommer inte från människors ursprung. De kommer från idéer och organisationer som vill ersätta demokratins principer med andra maktordningar.
Därför måste den politik som bedrivs rikta in sig på handlingar, inte på härkomst. Det betyder inte att historia, kultur eller traditioner saknar betydelse. Tvärtom. Ett land behöver en gemensam berättelse och ett gemensamt språk. Men i en demokrati får staten inte avgöra människors tillhörighet utifrån deras biologiska ursprung.
Sverige behöver en nationell gemenskap som är stark nog att försvara sitt språk, sin kultur och sina demokratiska institutioner, men samtidigt tillräckligt trygg för att bedöma människor som individer. Det är en enkel princip. Den som accepterar svensk lag, respekterar demokratin, tar ansvar för samhället och vill bidra till Sveriges framtid ska mötas som medborgare – inte sorteras efter biologiskt ursprung.
Därför återkommer jag till Ludvig Aspling.
Om begreppet etnisk svensk ska användas i den politiska debatten behöver det svenska folket få ett tydligt svar. Hur definierar Aspling ”etnisk svensk”? Gäller samma definition för mig, för min son och för kronprinsessan Victoria? Och framför allt:
Varför ska den definitionen avgöra hur framtidens Sverige ska formas?
SKRIBENTEN
Sameh Egyptson, forskare, företagare och riksdagskandidat för Kristdemokraterna
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.