Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Liberalismens fria samhällen har ett moraliskt övertag gentemot socialismen. Socialismen kräver lydnad och inordning. Under renodlat socialistiska styren hamnar liberaler ihop med andra oppositionella i fängelse eller annan institution för korrigering.
Liberaler erbjuder däremot alla människor ett liv i frihet, under villkoret att också andras lika frihet respekteras. I liberala samhällen kan marxister därför blomstra som reklamare, hyllas som artister och författare eller fördjupa sig i sina teorier vid landets universitet. På detta finns rikliga exempel, minns att entreprenören Jan Stenbeck gärna anställde gamla maoister.
Socialister kan med andra ord i liberala samhällen bli allt de vill, utom bödlar och förtryckare.
Socialister kan med andra ord i liberala samhällen bli allt de vill, utom bödlar och förtryckare. Åtskilliga frasradikaler har genom åren sannolikt varit tacksamma för detta, även om de aldrig slutat förbanna kapitalismen.
Fria samhällen rymmer, och kan inte sällan berikas av, sina kritiker. Det är en avgörande anledning till att de är bättre.
En likaledes auktoritär och antiliberal strömning har nu uppstått till höger. I mångt och mycket är den en skrattspegel av socialismen, särskilt genom att dra åt vänster i ekonomiska frågor. Men missnöjet som göder denna strömning är också av en annan art och rör andra typer av frågor. Frågan är hur liberalismen ska kunna locka också dessa anhängare till åtminstone fredlig tolerans.
En som givit sig i kast med utmaningen är Timbros förlagsredaktör och tidigare medarbetaren på denna sida, Catarina Starfelt. ”Liberalismen efter historiens återkomst” (Timbro) är en intellektuell resa. Den utgår ifrån statsvetaren Francis Fukuyamas berömda utropande av historiens slut och liberalismens seger efter kommunismens fall åren kring 1989, och brottas med de problem och blinda fläckar som uppkommit därefter. Dess förtjänster är jag för nära bekant för att skriva om, men i det följande kommer några tankar om bokens grepp.
Starfelt går i respektfull dialog med sentida postliberala tänkare som Patrick Deneen. Hon förklarar med en ängels tålamod att Deneen har fel när han exempelvis påstår att liberalismen utgår från att människor alltid är goda eller fullkomligt formbara, underbyggt med pedagogiska referenser till liberaler som John Locke och Adam Smith. Men ger honom också poänger i viss kritik.
Starfelt för också i sina kapitel en dialog med den franske författaren Michel Houellebecqs romankaraktärer. Medelålders män som tappat livslusten och kräver den åter av en självuppoffrande kvinna, en kontrollerande sekt eller av världen i allmänhet – och i brist på detta förtärs av bitterhet och hatiska utfall mot vår förment nyliberala och simpelt materialistiska värld.
Själv har jag mött de där karaktärerna i för många faktiska kommentarsfält och mail för att se något djupsinnigt i självupptagna vuxenbebisar som ser västerlandets undergång i att ett kafé de brukat besöka har fått stänga.
Jag irriteras därför vid läsningen. Hur kan Starfelt ha sådant tålamod? Varför betonar hon inte starkare hur ohederliga postliberalerna är, att många av tankarna är direkt auktoritära och att Deneen och andra fjäskat för Viktor Orbáns styre i Ungern?
Sedan inser jag att de böckerna och artiklarna redan är skrivna, många gånger om.
Catarina Starfelt kompletterar med en av det fria samhällets väsentligaste byggstenar: nyfikenhet och respekt. Liberalismen är nämligen, vilket boken också belyser, en politisk ram, inte svaret på allt med att vara människa. En dygd som går därutöver är tilltro till samtalet och upptäckandet. Något finns alltid att lära. Det är dessutom moraliskt att visa andra människor sin goda vilja.
Framför allt: Ni kan göra de fria samhällen ni lever i ännu bättre genom att bidra med precis det ni säger er sakna.
Starfelts budskap till liberalismens högerkritiker är därför: Ni är värda att lyssna på även när ni har fel. En del av er kritik har till och med goda poänger. Men framför allt: Ni kan göra de fria samhällen ni lever i ännu bättre genom att bidra med precis det ni säger er sakna: värdet av familjen, känslan för nationen, betydelsen av moral och gemenskap, andlighet och livets mening. Det går nämligen utmärkt att vara frihetsvän och marknadsliberal och värdera också sådana dimensioner.
Precis som socialister kunnat lockas av och bidra till det fria samhällets materiella fördelar borde andra kunna lockas av och bidra med mer ideella. Ingen människa är så endimensionell som i Houellebecqs skildringar. Sök lite mer info om den där näthataren och man hittar vanligen en god familjefar, stöttepelare i föreningslivet, kugge på arbetsplatsen, församlingsmedlem eller någon som åtminstone tappert brottats med sina inre demoner.
Bekräftas någon av alla de sidorna av någon som ser och sätter värde på det, gör det både dem och samhället bättre. Bitterheten som driver deras politiska ressentiment blir dessutom mindre viktig i deras liv.
Liberalismen är ingen exklusiv snuttefilt för en rättänkande, storstadskoncentrerad medelklass.
Liberalismen är dessutom ingen exklusiv snuttefilt för en rättänkande, storstadskoncentrerad medelklass. Tankarna om frihet, samarbete och pluralism är tvärtom en angelägenhet för alla slags människor, den bästa politiska formel vi har för att kunna leva tillsammans i ett gott samhälle. Då måste liberalismen också gå att närma sig från många olika håll.