När Sverige går in i valrörelse hörs många röster: partiernas, näringslivets, fackens, intresseorganisationernas och opinionsbildarnas. En röst som ofta blir märkligt lågmäld är de kristna samfundens.
Kyrkor och kristna organisationer finns i hela landet, möter människor i utsatthet varje vecka och bär på en lång tradition av socialt ansvar. Ändå tycks de ofta tveka inför att ta plats i den offentliga debatten. Med tanke på att hundratusentals svenskar besöker kyrkan varje söndag är det anmärkningsvärt att det saknas en klar profilering av det kristna budskapet i riksdags- och kommunpartiernas marknadsföring.
Det handlar inte om att kyrkorna ska bli partipolitiska kampanjorganisationer. Det vore varken klokt och önskvärt, utan det handlar om något annat: att kristna samfund måste våga vara en tydlig moralisk och samhällsbärande röst. Är ni intresserade av de kristna rösterna, de troende väljarna i ert parti? Om svaret är ja, varför vågar ni inte profilera er inom kyrkorna?
Detta saknas i kyrkovalet, kommunvalet och riksdagsvalet!
Kyrkorna möter verkligheten före politiken. I många svenska kommuner är det kyrkor, församlingar och kristna hjälporganisationer som möter människor längst ner i samhällets vardag. De möter barnfamiljer som inte får ekonomin att gå ihop. De möter äldre som är ensamma. De möter unga med psykisk ohälsa. De möter människor i sorg, missbruk, hemlöshet och utanförskap.
När politiker talar om ”utsatta grupper” vet kyrkorna ofta vad människorna heter
Detta gör att samfunden sitter på en kunskap som politiken ofta saknar. Inte bara statistik, utan erfarenhet. Inte bara rapporter, utan ansikten och berättelser.
När politiker talar om ”utsatta grupper” vet kyrkorna ofta vad människorna heter.
Nationellt behövs en tydligare kristen samhällsröst. På nationell nivå borde Sveriges kristna samfund gemensamt formulera några grundläggande frågor till partierna:
Hur vill ni skydda människovärdet när samhällsklimatet hårdnar? Hur ska barnfattigdom och ekonomisk utsatthet bekämpas? Hur ska äldre få omsorg med värdighet, inte bara effektivitet? Hur ska Sverige ta ansvar för människor på flykt utan att förlora både realism och medmänsklighet? Hur ska ensamheten brytas i ett av världens mest individualiserade länder? Hur ska landsbygd och mindre orter få del av samhällsservicen? Hur ska religionsfrihet, samvetsfrihet och civilsamhällets utrymme försvaras?
Kristet ansvar
Om kyrkorna tiger, vem ska då tala? Regionalt behövs modigare närvaro. Samtidigt får inte allt stanna vid Stockholm och de nationella debattsidorna. Valrörelsen avgörs också regionalt och lokalt.
En vanlig invändning är att kyrkor ska hålla sig borta från politik. Men det är en förenklad bild. Kyrkor ska inte tala partipolitiskt, men de måste få tala samhälleligt och moraliskt. Det finns en viktig skillnad mellan att säga: ”Rösta på detta parti” och att säga: ”Glöm inte den fattige, den sjuke, barnet, flyktingen, den ensamme och den gamle.” I vårt land och utanför våra gränser.
Det första vore partipolitik. Det andra är kristet ansvar. När kyrkorna är som bäst står de inte vid maktens sida och applåderar. De står bredvid människan och frågar makten: Vad gör ni med de minsta?
De kristna samfunden behöver inte vara högljudda för att vara tydliga. Men de får inte vara osynliga.
Om kyrkor och kristna samfund endast blir platser för ceremonier, konserter, kultur och interna samtal förlorar Sverige något viktigt. Då tystnar en del av det moraliska språk som burit vårt samhälle genom generationer. Så frågan kvarstår: Var är de kristna samfunden i den svenska valrörelsen – nationellt och regionalt? Svaret borde vara: De är där människorna finns. De är där nöden finns.
Lars-Gunnar Sandberg, pastor emeritus