Coxon skickar ett ljuvligt vykort från Colchester
Publicerad 2026-06-19 07.00
ALBUM När Graham Coxon skickar ett bleknat vykort från Colchester blir det också en musikalisk hemkomst.
”Castle Park” är en ren uppvisning av den underskattade låtskrivaren och gitarristen från Blur.
Graham Coxon
Castle Park
Transgressive/PIAS/Border
POP När Graham Coxon släppte sitt senaste album ”A+E” intervjuade jag honom i London. ”Jag ville att albumet skulle vara en högljudd, pervers och opolerad upplevelse. Dansmusik för socialt missanpassade”, beskrev Blur-gitarristen musiken från en takterass i Kensington.
Parallellt med inspelningen av ”A+E” 2011 kom ytterligare en massa material till. Någonting varmare, mjukare. Blur hade samtidigt en hektisk period med studiotid, festivalspelningar och ett uppträdande på OS-avslutningen i London.
Låtarna blev liggande men nu släpps brittens nionde soloalbum, det första på fjorton år. Med charmigt vykortskonvolut är skivan namngiven efter den park i Colchester där Coxon under tonåren brukade lyssna på popmusik och deppa över tjejer. The Kinks-doftande öppningen ”Billy says” sätter tonen.
Det är som att 57-åringen till slut har blivit tillräckligt gammal för att inte längre streta emot med amerikansk lo-fi. Istället kan han lugnt luta sig tillbaka i fåtöljen och ömma för barndomshjältarna. The Jam och The Beatles kring ”Revolver”. Känslan när han såg filmer som ”Billy Liar” och ”Fallet Ipcress” med Michael Caine för första gången.
Graham sjunger inom sina egna begränsningar finare än någonsin – givetvis på patenterat försynt cockney. Paul McCartney-basgångarna och girl group-harmonierna sitter som en trygg tapet från mormors tid. Om det inte varit för att dessa tio sånger är några av de bästa som Coxon har skrivit hade de kanske bleknat bort som pastischer.
”Alright” påminner om ”Coffee and tv” där en obekymrad vissling får ackompanjera en naivistisk popnovell lika svartsjuk som komisk. ”Isn’t it funny” är spöklikt vacker croonerpop som inte skulle ha känts främmande på Blurs senaste album ”The ballad of Darren”.
En cover på kortlivade powerpoptrion The Nerves ”When you find out” låter som en rar mod-klassiker och framkallar bilder av kostymer och talcum-pulver på golvet. I ”Dripping soul” överraskar Coxon med spaghettivästern – utan att någonsin sluta låta som sig själv (tänk en chiligryta serverad på klassiska britpop-puben The Good Mixer).
Finalen ”All the rage” fångar Coxon i både hans bästa och värsta element. Han har precis vaknat. Världen är fortfarande suddig. Han har slarvat bort glasögonen och låter precis lika spröd och i skriande behov av en återställande kopp te som alltid när jag tyckt om honom som mest.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik