Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
William Blakes dikt ”And did those feet in ancient time” sjungs i dag som en självsäker fosterländsk hymn i Hubert Parrys wagnerska tonsättning, inte minst under Last Night of the Proms tillsammans med ”Rule, Britannia!” och ”Land of Hope and Glory”.
Men läser man texten är den något helt annat. Hela första halvan består av frågor: vandrade Kristus verkligen på Englands gröna kullar? Byggdes Jerusalem här? Frågorna är retoriska och obekväma: Nej, det gjorde han inte. Nej, det byggdes inte. Hymnen som sjungs med sådan tillförsikt är, enligt sin egen text, full av tvivel. Jag läser om den nu av ett skäl Blake inte kunde ha förutsett: på djupet handlar den om vad som går förlorat när en maskin kan tillverka det en människa förr gjorde för hand. Och den frågan är plötsligt vår igen, i ny tappning.