Klockan är fem på morgonen när Selma Bachir kliver ut från färjeterminalen i Ceuta. Hon ser sig oroligt omkring.
De senaste dagarna har grupper av unga marockanska män drivit omkring på gatorna vid terminalen. På gatan passerar en konvoj av militärfordon, med kulsprutor på taken.
Då kommer farbror Elias och gammelfaster Fatima gående.
– Med allt som händer nu kände vi att vi behövde hämta upp henne, säger Elias.
Familjen har bott i Ceuta i generationer och ser sig själva som infödda ”makrillar”. Det är så lokalborna kallar sig i denna exklav på Nordafrikas kust som kontrollerats av Spanien sedan 1580-talet.
Här är man luttrad. Kriser med koppling till invandring har kommit och gått.
Men aldrig har man sett något som det som hänt nu.
– Att mer än 50 000 personer tar sig över gränsen på bara ett par dagar – det har vi aldrig skådat. Jag har svårt att tro att det skulle ha hänt spontant genom ryktesspridning på nätet. Jag tror att det här var planerat av minst en och kanske flera statliga aktörer, säger Selma Bachir.
Hon har viss förståelse för att den spanska regeringen nu måste ta i med hårdhandskarna. Förstärkningarna från armén, flottan och den nationella polisen är mycket påtagliga på Ceutas gator och i vattnen utanför kusten.
När vi står där och pratar hörs smällar från något som skulle kunna vara varningsskott med gummikulor.
– Kanske är allt det här nödvändigt, säger Selma.
Men hennes gammelfaster Fatima skakar på huvudet. Hon tycker att det har gått för långt.
– Att neka migranterna mat – det tycker jag är fel. En smörgås och en flaska vatten måste vi väl kunna ge dem? De vill bara ha ett bättre liv...
– Ja, men det kom så otroligt mycket folk på en gång. Det går ju bara inte! Alla affärer tvingades stänga och till och med bensinmackarna slutade sälja livsmedel ett tag, säger Selma.
Nu har dock situationen stabiliserats.
När DN:s utsända på lördagen står vid stängslet mot Marocko ser vi några hundra migranter som väntar på andra sidan av en strand.
Men strömmen går nu åt motsatt håll. 48 300 av de omkring 50 000 personer som tog sig in i Ceuta har återvänt till Marocko, enligt spanska myndigheter.
– Tack och hej Spanien! ropar en av de tusentals marockaner som vandrar ut i grupper om femtio eller hundra personer.
Spaniens gränspolis har installerat en flytande barriär på den plats där migranterna passerade under kaotiska former i torsdags och fredags.
Den består av en 500 meter lång uppblåsbar barriär som förlänger det gränsstängsel som löper ut i vattnet.
Den uppblåsbara raden av bojar är mellan 130 och 170 centimeter höga, och merparten av barriären finns under vattenytan. De övervakas av spanska flottans fartyg och Guardia Civil. Avsikten är att barriären ska avskräcka migranter och leda till färre dödsfall.
67 personer har hittills drunknat.
Polisen har nu trappat upp jakten på migranter. Den går inte i första hand ut på att gripa dem – utan på att störa dem.
Alla som lägger sig för att sova i parker och på andra offentliga platser väcks omedelbart, så att de inte får en blund i ögonen. Och många migranter har de senaste dagarna nekats att handla i de få mataffärer som hållits öppna.
Just hungern är det största problemet. I stort sett alla restauranger, kaféer och affärer är stängda.
– Jag drack en kopp kaffe i torsdags innan jag gick till jobbet. Sedan dess har jag inte ätit något, säger 27-åriga Coumba Ndiaye, som är från Senegal och arbetade som städare i Marocko.
Hon berättar att den marockanska polisen försökte stoppa henne och andra invandrare från Afrika söder om Sahara – på grund av deras hudfärg, enligt henne.
– Marocko är ett rasistiskt land. Det var väldigt många svarta afrikaner som stoppades av den marockanska polisen. De sade att bara marockaner skulle släppas förbi.
Nu vill hon stanna i Ceuta.
Men hon kommer till en spansk exklav där det högerradikala och invandringspolitiska partiet Vox fick 35 procent i det förra parlamentsvalet.
– Vi är så jävla less, säger en kvinna som arbetar i ett kafé.
Utanför ringlar en lång kö av migranter som hoppas få köpa ett bröd eller en kopp kaffe.
Men kaféet har dragit ned jalusierna till hälften och betjänar migranterna i snigelfart.
På andra platser i Ceuta ser vi lokalbor som skänker bröd och vattenflaskor till de strandsatta. Som ett slags påminnelse om den långa tradition av solidaritet med utsatta som också finns i denna stad vid Medelhavets strand.