Michael Tapper är kritiker på kultursidan.
I sin artikel den 23 juli i Sydsvenskan rasar David Zimmerman mot Christopher Nolans ”The odyssey”. Han har facit till den korrekta versionen av den antika sagan. Nolan, däremot, har gått på en fint av ”den manipulative slaktaren”. Från min recension upprepar jag därför: Alla översättningar och dramatiseringar är tolkningar.
Årets filmatisering är Nolans tolkning. Jag gav den högsta betyg, inte för att den är något fläckfritt mästerverk – sådana finns inte – utan för att den förmedlar en genomtänkt konstnärlig vision. Detsamma gäller Homeros bok, en redigering och tolkning av en månghundraårig muntlig tradition.
Bisarra inslag saknas inte. I Dagens Nyheter häpnar antikprofessor Ida Östenberg när de engelsktalande grekerna tar en tolk till hjälp för att förstå en gammal öbo – som pratar nygrekiska! Trots det talar hon och internationellt kända kollegor som Mary Beard och Emily Wilson sig ändå varma om ”The odyssey” som en storslagen bioupplevelse. De två senare saknar Homeros humor och sex, men sådana attraktioner kan man leta förgäves efter i alla Nolans filmer.
Zimmerman vill se Odysseus som antikens motsvarighet till Patricia Highsmiths seriemördare Ripley, bedräglig och amoralisk. Om något hade det varit en grov förenkling av mytens komplicerade man. Jag har även svårt att se hur Odysseus och sonen Telemachos avrättning av de kvinnliga slavarna skulle tala till vår tid annat än som mumma för nätets kvinnohatare.
Nolan har gjort som alla från Homeros till James Joyce, han har redigerat och knådat materialet till sin egen ”Odysséen”. En syskonfilm till ”Oppenheimer”, båda om män som vill uträtta stordåd i krig men traumatiseras när de inser konsekvenserna: civilisationens undergång.
Bilden av den halvt nergrävda trähästen på stranden vid Troja är en tydlig referens till slutbilden av Frihetsgudinnan i 1968 års ”Apornas planet”, mänsklighetens apokalyps. Efter förstörelsen av den belägrade stan, skändningen av templen, våldtäkterna, plundringen och massakrerna har Odysseus krossat bronsålderns grekiska värld och gjort sig själv till gudarnas och mänsklighetens paria.
Den tio år långa irrfärden över förrädiska vatten och fientliga öar blir allt annat än heroisk; man skulle kunna se den som en skräckparodi på antika hjältars stordåd. Själv klarar han sig undan med en hårsmån, men hans ständiga felbeslut leder till att manskapet dukar under. Nolans Odysseus är sagohistoriens sämste ledare. Därför ser vi inget av hans enda framgång, vistelsen på Scheria, fajakernas ö.
Som så många krigsveteraner i historien har han vid slutet av sin resa berövats allt, inte minst sin heder. Han kan aldrig gå tillbaka till sitt tidigare liv, brottet har dömt honom till evig exil. Likt Oppenheimer kan han stämma in i citatet från Bhagavadgita: ”Nu har jag blivit döden, världarnas förstörare”.