Det är ingen slump att Marguerite Duras “Att skriva” är en av få böcker som alltid finns på mitt skrivbord. På många sätt påminner den om Isabella Nilssons senaste essäsamling “Om varmhållning av levande döda”. Båda är tunna, mjuka och pastellrosa böcker, båda utgivna av Ellerströms.
Många skrivande personer har säkert Duras poetik nära till hands. För mig handlar bokens placering inte om klassikerstatusen eller den berusande känslan i den romantiska tes hon driver. Den finns på skrivbordet för att man då och då behöver kliva in i en övertygelse när det egna skrivandet vacklar.
Jag är säker på att "Om varmhållning av levande och döda” kommer att suggerera sina läsare på ett liknande sätt. Just för att den arbetar med att konstruera en författaridentitet med en bitvis lika distinkt röst som Duras, samtidigt som den omfamnar och blottlägger det klichéartade författarporträttet.
Genom elva olika essäer, vissa publicerade sedan innan och andra nyskrivna, rör Nilsson sig månad för månad genom olika observationer av skrivandet som praktik.
Isabella Nilsson har egentligen alltid skrivit om skrivandet. Hennes pakt med modern i debuten “Nonsensprinsessans dagbok” började med att hon under ett år skulle skriva något litet varje dag då hon kämpade med svår anorexia, tvångstankar och förlorad livslust. Dö inte, skriv i stället, menade mamman.
Jag är osäker på om det är navelskådande eller om det är en del av litteraturens sjukdom att omvandla allt man erfar till litterärt material
Redan då såddes det frö som präglar hennes författarskap och som är själva sinnebilden för litteraturen: löftet om att skrivandet kan rädda liv. Men kan den det? Det tror jag inte. Jag tror att de som skriver blott och bart saknar andra talanger.
Men Isabella Nilsson bygger i alla fall vidare på myten som till stor del utgår ifrån den romantiska urbilden av författargestalten. Ensam. Alkoholiserad. Sjuk. Född till utanförskap. En nattlig varelse. Inte en enda gång rör hon sig utanför den konstnärliga identitetens ramar.
I essän ”Inhuman ecstasy fulfilled” menar Nilsson att hon går in i skrivandet med samma tvångsmässighet som Isabelle Adjanis rollfigur i Andrzej Żuławskis kultförklarade skräckfilm Possession (1981). I filmen överger hon man och barn för sin besatthet av ett monster. Hos Nilsson är monstret skrivandet självt.
I en annan essä undrar hon vilken sorts författare hon ska identifiera sig med: den febrigt självutplånande Eva Neander eller Anna Greta Wide, vars poetiska förtvivlan tar form i ett stillsamt versbygge?
Jag är osäker på om det är navelskådande eller om det är en del av litteraturens sjukdom att omvandla allt man erfar till litterärt material. Men Isabella Nilsson har alltid varit tydlig: hon står inte ut med verkligheten och därför flyr hon in i litteraturens värld.
Detta syns även genom männen som i essäsamlingen förvandlats till troper. Den ena som kallas ”Kurt Cobain” är som man föreställer sig. Den andra: ”Porscheföraren”, har biffiga armar, “gjort två vändor i Afghanistan”, medan den tredje – en litteraturvetare som skriver en doktorsavhandling – framstår som svårälskad. Alla dessa tillfälliga älskare blottar svårigheten hon har i att välja mellan kärleken och skrivandet. Som är ännu en trop.
Och det är först när man läser essäsamlingen som en fiktion över ett författarjag som den blir riktigt bra
Tidigare har jag mestadels läst henne som någon som skriver fram långa aforismer med en nästan matematisk stringens. Den här gången finns en sorts dödsbesjälad dragning till det destruktiva. Många erfarenheter har ett komplett mörker över sig. Och när de läses som en del av ett större litteraturbygge, framstår de oftast bara som estetisk provokation.
Exemplet med en våldtäkt, där en äldre man som förgriper sig på henne som fjortonåring och som sedan tar livet av sig bidrar på sin höjd till samma dekadenta, rökigt romantiska självförståelse man får av att lyssna på, låt oss säga, Lana Del Rey.
I essän "Dockskåpet" vandrar Isabella Nilssons författarpersona genom en Östermalmsvåning hon hyrt för att göra det som en närstående beskriver som att hon”försvinner in i skrivandet”.
Orden står i kursiv, som om de återberättas. Det låter som något icke-skrivande personer säger till skrivande personer och på så vis som ironi. En kliché om författaren som personen som uppgår helt i sitt skapande.
Det är denna föreställning som Nilsson både använder och undersöker. Varje observation hon gör blir en del av ett större självporträtt, där hon samtidigt tecknar bilden av sig själv som författare.
Och det är först när man läser essäsamlingen som en fiktion över ett författarjag som den blir riktigt bra, då får även prosan i sin mörkaste kyla en vital och värmande kraft.