Om varmhållning av levande och döda
Och vad göra om du en dag inser att det du vigt ditt liv åt faktiskt inte tjänat livet? Ungefär så kan man sammanfatta kärnfrågan i Isabella Nilssons ”Om varmhållning av levande döda”, en bok som enligt en intervju i Aftonbladet Kultur ska bli den sista innan en planerad tioårig tystnad.
Samtidigt som allt fler allt oftare börjat betona läsningens roll för hjärnan, empatin och det demokratiska medborgarskapet beskriver Nilsson i denna tankebok i stället litteraturen som ett slags självskadebeteende. Visserligen konstaterar författaren att omgivningen hellre ser henne ”nedsövd i litteraturens kuvös för livsodugliga, än avtrubbad av självsvält, uppsnärjd i tvångstankar, däckad av sprit och tabletter eller omtöcknad av en älskares alltför hårda grepp om halsen”, men uppbyggligare än så blir det inte.
På sätt och vis påminner väl boken om de dagboksprojekt som Aase Berg, Marianne Lindberg de Geer och Ulf Lundell ägnat sig åt rätt länge nu, ett utsnitt av ett läsande och skrivande liv som inte har någon direkt dramaturgisk båge utan bara pågår tills det tar slut. Alltså – en skildring av hur en författare under 2025 rör sig mellan en rad tillfälliga adresser, bearbetar följderna av en våldtäkt och efter en tid anar att litteraturen kanske är ett skadligt gift bland andra. Precis som hos nämnda dagboksförfattare läses och citeras kultursidorna rätt flitigt, men här faktiskt utan några ansatser till bjäbbigt positionerande. Understreckare och lyrikrecensioner citeras därför att de antas faktiskt ha något att säga om livet, vilket börjar kännas oroväckande originellt eller åtminstone otidsenligt.
Flera av textstyckena har publicerats i tidigare sammanhang, bland annat som understreckare i denna tidning – ett arbetsekonomiskt sätt att dryga ut en rätt tunn bok skulle en mer negativ läsare kanske hävda, men egentligen ett rätt logiskt upplägg när det handlar om att skildra en tillvaro som nästan helt kretsar kring bokstäverna. Snarare är det några av de helt nya styckena, som ”Bambi i lejonets kula” som ter sig som en lite onödig passagesträcka.
I tidigare böcker fanns det en intressant spänning mellan den litterära personan Nonsensprinsessan, flickig och lekfull, och ett stort mörker som bara delvis lät sig tämjas med ordvitsar. När författaren vid ett tillfälle vitsar att ingen människa är en köksö inser jag hur ovanlig den typen av skämtande blivit – vid något tillfälle experimenterar Nilsson visserligen med att använda Googles AI-modell som en slags straight man till sina egna absurdistiska frågor, men överlag är tonläget rakare.
Författaren tillåter sig helt enkelt vara ”en depressiv 36-åring med en inre monolog som låter som en korsning mellan Thomas Bernhard och en centrifugerande tvättmaskin”, som gått från att svärma för lite äldre kulturmän till att själv haffa unga män, storögt nyfikna på berättelser om hur det var på Berghain förr i världen, på dejtingappen Hinge. På ett plan är det befriande när allvaret får stå i centrum – men det är nog så att det här är en mellanbok i ett författarskap jag håller högt. Ändå läser jag med stor behållning, både med extremt stark identifikation och en viss känsla av avstånd.
Boken inleds med en skildring av ett tillstånd av extrem isolering i en lånad lägenhet på Karlaplan och märkliga januarimorgnar då författaren ”undviker att gå för nära butikernas skyltfönster, rädd att de inte längre ska reflektera min spegelbild”. Jag läser boken under en varm sommar då jag mer än något annat är pappa till två döttrar på fyra respektive två, ofta tagen i anspråk från strax innan sex på morgonen till tio på kvällen. Det är förstås ett mycket annorlunda liv.
Delvis blir boken en påminnelse om hur det var att besitta en särskild form av sensibilitet som jag en gång besatt men som jag nog definitivt förlorat. Vilket kunde tyckas bekräfta Nilssons misstanke om att konsten och livet står i motsatsförhållande till varandra (en tanke hon ju delar med bland annat Thomas Mann).
Jag tror ändå inte på det motsatsförhållandet, åtminstone inte fullt ut – det estetiska är väl ett av många sätt som vi är i världen på och där några av de djupaste mötena mellan mänskliga medvetanden överhuvudtaget blir möjliga. För en viss grundmelankoli blir vissa människor inte nödvändigtvis av med, hur fullbokad kalendern än är. Litteraturen löser inte det men ger oss ett språk för att tala om det som ändå är fallet. Tror jag. Och ser fram emot att få vara oenig på den punkten också i framtida böcker.