Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Financial Times, The Telegraph och The Guardian har rapporterat att USA:s utrikesdepartement erbjuder bidrag till MAGA-orienterade grupper i Europa. Pengarna, som omfördelas från vad som tidigare var biståndsmedel, riktas till olika aktörer som bekämpar ”censur” och vill bygga ”civilisatoriska band” mellan USA och Europa.
Harvardprofessorn Stephen Walt, som efter Harvardprofessorn Joseph Nyes död 2025 blivit en av de mest lästa rösterna i frågan om USA:s mångåriga fokus på ”mjuk makt”, menar att Trump-administrationen bara har tilltro till Amerikas hårda makt och hyser förakt för det Nye kallade soft power.
Det mest slående enligt Walt är hur lite man bemödar sig om att kamouflera maktanvändningen. De flesta stormakter gör obehagliga saker ibland, men Trump-administrationen verkar nästan road varje gång man kan bryta mot en etablerad norm. Målet är att skrämma snarare än övertyga.
Sedan 2025 har USAID, National Endowment for Democracy och US Agency for Global Media (som bland annat driver Voice of America) förlorat betydande delar av sin finansiering. En mindre uppmärksammad poäng är att amerikansk mjuk makt historiskt vilat på det globala handelssystemet. Höga tullar mot till exempel sydostasiatiska länder driver dem nu närmare Kina.
En ECFR/Oxford-undersökning från slutet av 2025 visar att i genomsnitt ser bara 16 procent av medborgarna i tio europeiska länder USA som en allierad, medan 20 procent ser landet som rival eller rentav fiende.
Det handlar om en genuin ideologisk misstro mot de institutioner som traditionellt burit upp amerikansk soft power.
Det som gör Walts analys träffsäker är en psykologisk poäng: mjuk makt förutsätter att man tror att det egna samhället är attraktivt för andra. Om världsbilden i stället är att landet självt är i uselt skick, undergrävt av en ”deep state”, med medier man ogillar samt ”fientliga” universitet och institutioner – då blir hela idén om att exportera sina värderingar obegriplig. Det handlar om en genuin ideologisk misstro mot de institutioner som traditionellt burit upp amerikansk soft power.
Det ligger i linje med vad administrationens nationella säkerhetsstrategi uttryckligen slår fast: målet är att ”odla motstånd” mot Europas nuvarande utveckling, som beskrivs som hotad av ”civilisatoriskt utplånande” genom migration, sjunkande födelsetal och förlorad suveränitet till Bryssel. Det är en helt annan berättelse än den traditionella – ”bli som oss, en liberal demokrati” – och snarare formulerad som ”bli som den rörelse inom er som redan liknar oss”.
Ett problem för administrationen är att den nya kanalen ännu gett få resultat, medan nedmonteringen av den gamla redan syns tydligt. Ett talande exempel: när vicepresident J D Vance reste till Ungern i april för att kampanja för Viktor Orbán inför landets val, förlorade Orbán ändå valet med stor marginal – trots både Trumps och Vances stöd.
Det tyder på att den nya ”civilisatoriska” satsningen på mjuk MAGA-makt hittills levererar betydligt mindre än vad nedmonteringen av den gamla kostat.