Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | GENTEKNIK
Vi ser nu en ytterst välkommen trend att EU-kommissionen försöker ändra synen på vad försiktighet betyder. I stället för att låta användningen av en viss teknik automatiskt utlösa ett omfattande kontrollkrav, anpassas regleringen alltmer efter de slutgiltiga produkternas egenskaper, deras eventuella dokumenterade riskprofil och möjligheten att ingripa om nya risker framkommer.
Det är ett indirekt erkännande att den tidigare GMO-lagstiftningen inte varit proportionerlig, eftersom försiktighetsprincipen där har upphöjts till en förhalningsprincip. Det är samtidigt en välförtjänt knäpp på näsan till de gröna partier och eko- och miljörörelser som alltför länge har tillåtits driva sitt principiella avståndstagande till allt vad bioteknik heter, och därigenom blockera genomförandet av en vetenskapsbaserad riskvärdering.
På EU-vis är dock de reformer som nu genomförs endast försiktiga justeringar, och vi skulle hellre se att EU-kommissionen tydligare erkände den tidigare lagstiftningens misslyckande och helt skrotade försiktighetsprincipen till förmån för en mer framåtsyftande innovationsprincip.
I den gamla lagstiftningen utlöser användningen av vissa bioteknologiska tekniker, till exempel tekniker där man sätter in nytt DNA i en växt eller en mikroorganism, ett helt batteri av riskhanteringshanteringsåtgärder, mängder av djurförsök och krav på särhållning och märkning. Detta sker trots att det alltså helt saknas vetenskapligt stöd för hypotesen att tekniken i sig skulle innebära någon ökad risk för människors eller djurs hälsa, eller för den omgivande miljön. EU-kommissionen konstaterade själv detta redan för 16 år sedan i en kunskapsöversikt, men har ändå inte förmått ändra lagstiftningen. Inte förrän nu.
Nyligen antog nämligen EU en ny förordning (EU 2026/1388), som undantar vissa växter från GMO-lagstiftningens riskbedömning. Det handlar om växter där förändringen i arvsmassan motsvarar vad som skulle kunna uppstå antingen naturligt eller genom konventionella växtförädlingsmetoder. Förordningen innebär att EU nu närmar sig den internationellt dominerande metoden – att låta produktens egenskaper snarare än själva tekniken avgöra kontrollens omfattning.
Även när det gäller genetiskt modifierade mikroorganismer (GMM) vill EU-kommissionen slopa de gamla teknikbaserade reglerna och införa en graderad kontroll grundad på en viss arts levnadssätt och funktioner. Med mikroorganismer menas till exempel bakterier, encelliga svampar och alger. Kommissionen föreslår att en viss GMM ska kunna klassificeras som lågrisk-GMM om den ursprungligen är dokumenterat ofarlig (de flesta bakterier är till exempel inte sjukdomsalstrande), samt inte har tillförts någon egenskap som bedöms kunna vara en risk. För högrisk-GMM, till exempel sjukdomsalstrande bakterier, föreslås även fortsättningsvis ytterst stränga kontrollkrav.
I ett tredje initiativ, den så kallade Biotech Act, vill kommissionen införa en metod för att hantera den osäkerhet som kan finnas kring bioteknologiska produkter via så kallade ”regulatoriska sandlådor”. I dessa ska bioteknikprodukter kunna provas i en tidsbegränsad och kontrollerad miljö för att generera evidens. Tanken är att en bioteknologisk produkt ska testas mot en rimlig riskhypotes.
På ett principiellt och vetenskapsteoretiskt plan är det intressant att EU-kommissionen, i tider när vetenskapen sitter trångt på många håll, återuppväcker en av vetenskapens hörnpelare, nämligen den om hypotesprövning. Med hänvisning till försiktighetsprincipen har riskforskningen på bioteknikområdet alltför länge handlat om planlös datainsamling och ändlösa krav på omfattande djurförsök, trots att det helt saknats någon hypotes om verklig skada, eller åtminstone en hypotes om en rimlig mekanism som skulle kunna innebära att en viss tillförd gen gav upphov till en skada. Enorma resurser har under årtionden lagts på att undersöka något som de flesta har vetat är helt ofarligt. Vi har länge påtalat det orimliga i detta förfarande och hävdat att djurförsök utan riskhypotes dels har ett mycket begränsat vetenskapligt värde, dels är tveksamma ur ett etiskt perspektiv.
Alla dessa små steg är naturligtvis välkomna och innebär en tillnyktring av EU:s biosäkerhetslagstiftning, om än senkommen. Vi anser dock att förändringarna i lagstiftningen är alltför begränsade. Det finns många tillämpningar som fortfarande kommer att omfattas av EU:s stränga GMO-lagstiftning och därmed aldrig nyttiggöras här i Europa. Vi tänker på grödor med multipla resistensegenskaper eller förbättrad fotosyntes, men även på genetiskt modifierade mikroorganismer som till exempel kan användas för att rena vattendrag från sjukdomsalstrande bakterier, såsom kolera och andra sjukdomar som sprids med förorenat vatten.
För tjugo år sedan var Europa ledande inom bioteknikområdet, nu är vi sedan länge akterseglade av länder som Kina, Brasilien, USA och Kanada. För att åstadkomma ett verkligt skifte bör EU-kommissionen därför helt skrota försiktighetsprincipen, till förmån för en innovationsprincip. Med detta menar vi att när bioteknisk spetsteknologi resulterar i nya grödor med motståndskraft mot sjukdomar, med högre produktivitet eller andra gagneliga egenskaper, eller i mikroorganismer som kan hjälpa oss att förbättra miljön eller bekämpa sjukdomar, så ska dessa i första hand betraktas som välkomna innovationer, inte som problem.
Gärna riskvärdering – men bara om det är vetenskapligt motiverat. Och i anständighetens namn måste kommissionen sluta lägga medel på meningslös riskforskning.
Jens Sundström
docent och lektor i bioteknik vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)
Torbjörn Fagerström
professor emeritus i teoretisk ekologi vid Lunds universitet och tidigare prorektor vid SLU