Aftonbladets granskning visar problemet med att göra andlighet till en myndighetsfråga – och det handlar om mer än bara statsministerns fru och hanteringen av statliga medel.
Vad betyder egentligen existentiell hälsa? Jag var inte den enda som blev förbryllad när regeringen gav Folkhälsomyndigheten i uppgift att utveckla den saken. Även tjänstemännen själva kliade sig i huvudet.
”Många höjde på ögonbrynen. Det uppfattades som en främmande fågel jämfört med det arbete myndigheten normalt bedriver. Folkhälsoarbete handlar vanligtvis om insatser som kan minska ojämlikhet i hälsa och få effekt i stora grupper”, säger en tidigare anställd till Aftonbladet (17/6).
Vid en gemensam brainstorming – med en inhyrd konsult som sekreterare – associerade vissa till andlighet och moral, andra till vardagsekonomi, ytterligare andra till kyrkan. Några kom att tänka på hbtqi-personer, migranter, personer med funktionsnedsättning och urfolket samer.
Ännu spretigare blev svaren som inhämtades från svenska folket, här ett litet urval (DN 23/12 2024): hämta barnbarnen på förskolan, gå på katolska mässan, ha ett starkt miljöengagemang, läsa böcker, stavgångspromenader tidigt på morgonen, vistas i naturen.
Rätt svar är att det strikt talat inte finns något rätt svar. Begreppet ”existentiell hälsa” saknar en etablerad definition. Ännu sladdrigare blir det förstås när det skalas upp till en samhällelig nivå: Folkhälsomyndighetens rapport landade till slut i att det handlar om meningsfullhet, ”att vara en del av något större”.
Vilket nog just var tanken med det här beställningsjobbet.
Av Aftonbladets granskning framgår nämligen att termen är religiöst färgad – den härstammar från den stenrika amerikanska stiftelsen Templeton Foundation, som syftar till att foga in kristendomen i vetenskapen. Att den – som av en händelse – i Sverige börjat marknadsföras av statsministerns flitiga fru, prästen Birgitta Ed, som – hoppsan! – förvärvat herrgården Fållökna i akt och mening att bedriva kristet arbete med just – kan ni tänka er – existentiell hälsa.
Låt mig nu, utan att slösa en enda skattekrona, slå fast följande: Upplevelsen av meningslöshet kan absolut vara en samhällsfråga. Den kan vara ett uttryck för depression och isolering, och sorterar i så fall under ett befintligt begrepp: psykisk ohälsa, och hanteras av vården. Men den andliga – existentiella – dimensionen är något helt annat. I det fallet handlar meningslösheten om livsåskådning, om den sorts själsliga bryderier som vi alla ställs inför, och det är ingenting som myndigheterna ska in och rota i.
För staten kan göra mycket. Men den kan inte göra dig lycklig. Den ska inte ens försöka.