Måsfallen i svenska medier har nått Norge. Många är upprörda över att rödlistade måsarter kan jagas i Sverige och skjutas på skyddsjakt under häckningssäsongen.
I Malmö framställs det som om vem som helst kan utöva skyddsjakt, så länge de har tillstånd från polisen. I Norge är det strängt förbjudet att skjuta måsar eller att samla ägg och ungar. Det verkar som att även Sverige har strikta regler.
Vi hittar följande information: ”Fåglar och deras ägg och bon är skyddade under häckningssäsongen. Att en mås stör betyder inte att den är fritt vilt. Skyddsjakt är ett undantag från fredningen, inte en allmän rätt att skjuta besvärliga fåglar. Skyddsjakt efter måsar prövas av länsstyrelsen. Styrelsen kan inte fatta beslutet åt sig själv.”
Anledningen till att måsarna flyttar in i städerna är överfiske och brist på föda i havet, och att vi tar över deras livsmiljöer längs kusten. När de inte kan hitta mat och säkra häckningsplatser vid havet, har de inget annat val än att häcka på hustak och leta efter mat på gatorna. Måsarnas ökande desperation är en tydlig indikator på att något är väldigt fel i havet.
Erfarenheten visar att det är anpassning som fungerar. Kontrollerad utfodring och anpassade häckningsplatser i områden med låg konfliktnivå kan få måsarna att flytta bort från stadskärnan. När måsarna är mätta, blir de också tysta. Det vi hör i staden är desperation av hunger.
För varje skott som faller under häckningssäsongen, kan fler ungar dö av hunger. När människor attackerar måsar och deras avkomma, blir fåglarna bara ännu mer beskyddande mot sina ungar. Dessutom börjar de ofta om med att bygga bo, och ungarna hinner inte flyga innan migrationen börjar.
Måsarna är inte problemet, utan ett symptom på mänsklig intervention, förlust av natur och förstörda ekosystem. Attitydförändring behövs – bort från fokus på måsar som en källa till irritation för vissa, och mot en förståelse för att vi har försatt dem i en svår situation och att det är vårt gemensamma ansvar att hjälpa dem.
Jenny Rolness