Det fanns en tid innan sommarpraten gick att strömma, ladda ner eller lyssna med förkortad musik, en tid då man fick skruva på radion efter lunchekot och hälla upp en kopp kaffe till sockerkakan som blev över efter svärmors hastigt avbrutna besök i det förfallna torpet utanför Olofström.
Författaren och översättaren Kristoffer Leandoer påminner om den tiden, hans 87 minuter glittrar av ett nostalgiskt skimmer från en svunnen epok där ett sommarprat inte behövde ha en kändis, ett avslöjande, en rubrik, bara en klok och beläst person som sävligt radar upp en samling anekdoter och livsvisdomar utan riktning eller mål.
Leandoer berättar om Stockholm och Litteraturen, om Minsk och Saigon, om föräldraskap och sin mamma, om Vilhelm Moberg och kanelbullar och allt är genuint, välformulerat och levererat med en tillbakalutad självironisk humor. Det enda jag saknar är tiden när sommarpraten fortfarande var två timmar långa, ljudet av augustiregnet som smattrar mot fördäck och känslan av att lägga en patiens med riktiga kort när den går ut.