Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I debattartikeln ”Vården behöver de existentiella perspektiven” (SvD 8/7), slår en 13-hövdad skara med titlar som tarvar tre rader ett slag för Folkhälsomyndighetens satsning på existentiell hälsa. Jag läser med stigande förvåning och funderar på vem av de 13 som varit drivande och skrivande i denna röriga artikel.
Många av undertecknarna har vårdbakgrund. Men sett till de rader som följer efter ”professor” eller ”specialist” undrar jag hur många som verkligen arbetar på golvet. Här hittas kompletterande titlar som centrumföreståndare, patientprocessledare, ordförande för Kungliga Vetenskapsakademins hälsokommitté, ordförande palliativt utvecklingscentrum, nationell cancersamordnare och koordinator för högspecialiserad vård. Samt – värt en egen mening – professor i vårdvetenskap/universitetssjukhusöversjuksköterska. Vem kommer på en titel med 13 stavelser och fler bokstäver (36) än i det svenska alfabetet (29)?
Filosofiprofessorn Jonna Bornemark finns med bland undertecknarna. Hon har gjort sig ett namn för en bredare allmänhet genom sin träffsäkra kritik mot den offentliga sektorns mätfrenesi. Allt kan, som bekant, inte mätas. Kanske är det rent av det viktigaste som inte låter sig fångas i tabeller och siffror.
Vi mäter antalet galloperationer. Men inte hur många tårar som torkas på ett sjukhus varje dag, inte hur trygg eller otrygg den som håller på att dö känner sig, inte vad en stark närvaro, empati och värme kan göra för en sjuk och rädd patient.
Det jag ser är ett försök att byta ut tomma siffror mot tomma ord.
Vissa formuleringar i artikeln, som ”om vi tar bort det omätbara inom vården tar vi också bort det mänskliga”, får mig att misstänka att det är Bornemark som hållit i pennan. Det gör i så fall texten än mer nedslående.
För det jag ser är ett försök att byta ut tomma siffror mot tomma ord. Ord som älskas av vårdbyråkrater för att de passar så himla fint i ett värdegrundsdokument. Men som säger lika lite om den magi som i bästa fall uppstår mellan patient och vårdgivare som procentsatser och excelfiler.
Att begreppet ”existentiell hälsa” saknar en entydig definition är, enligt skribenterna, ”inget skäl att tysta samtalet”. Och så radar de upp exempel som visar poängen med ett helhetsperspektiv. Men vad har det med existentiell hälsa att göra?
”Ibland behövs ett ord som katalysator, om än inte fulländat, för att vi alls ska kunna tala om det som många erfar saknas.”
Vilka är de ”många” som saknar det vi måste prata om, men som vi inte har något ord för? Titta gärna på Viaplays förnämliga serie ”S:t Görans sjukhus” och berätta sedan vad det är som saknas när cancersjuksköterskan sitter ned med sina patienter och utan att flacka med blicken möter dem där de är. Eller när neurologen berättar om hur han gör för att leverera en dyster diagnos. Om hur man ibland kan få ta det pö om pö för att patienten inte är redo.
En välvillig tolkning av artikeln är att vi inom vården måste kunna härbärgera patienternas oro, ovilja att acceptera sin sjukdom och dödsångest. Och det kan vi alltså inte?
Som sjuksköterska på hjärtintensiven är det existentiella perspektivet alltid närvarande. Hjärtats slag är själva symbolen för livet. Hjärtinfarkt är, trots stora medicinska framsteg under senare decennier, potentiellt livshotande. Insjuknande är hastigt. Ena minuten äter man middag med familjen. Nästa ligger man i en ambulans som kör med blåljus för att mötas av ett helt team som står beredda att blixtsnabbt påbörja behandling.
Så gott som alla är rädda. Så gott som alla har mer eller mindre dödsångest. Och vad gör vi som möter dessa livrädda patienter? Vi står bredvid. Vi lyssnar. Vi håller dem i handen – både bokstavligt och bildligt. För att se hela människan behövs inget nytt ord. Ska det prompt krävas en term ligger det redan existerande holistiska perspektivet nära.
Och apropå skribenternas påstående om hur ett ord kan fungera som en ”katalysator”. Det är under 1900-talet som det holistiska förhållningssättet namnges och börjar debatteras. Men tankesättet har funnits sedan antiken. 400 år f Kr formulerade Hippokrates den ed som blivit en ledstjärna inom västerländsk vård: ”Om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta.” Han behövde ingen skrivbordsuppfunnen term för att inse att människan består av mer än sina organ.
Slutligen. Skribenterna verkar ha missat att Folkhälsomyndighetens vurm för existentiell hälsa inte alls har med vården att göra. Så här lyder i nedkokt form de fyra mål som presenterades i våras:
- Att synliggöra och stimulera diskussioner om existentiella frågor ur ett folkhälsoperspektiv.
- Att öka kunskapen om hur existentiella frågor påverkar hälsa och levnadsvanor.
- Att skapa ett kunskapsunderlag för genom utvärderingar av processer i samverkan med bland annat civilsamhället.
- Att genomföra befolkningsundersökningar om existentiella perspektiv.
Alltså. Det handlar om friska, inte sjuka. Och om att mata den växande hälso- och sjukvårdsbyråkratin med ännu mer låtsasarbete i form av seminarier, dialoger, kunskapsutbyten, utvärderingar, intervjuer och befolkningsundersökningar. Detta för att människor, som Folkhälsomyndigheten skriver, kan behöva ”tid för att hinna reflektera över meningen i livet, och för att uppnå lugn och inre frid”.
Under tiden som förpappringsmaffian pysslar med sina workshops så fortsätter mina kollegor och jag att torka tårar, hålla om huvudet på den patient som kräks, ringa anhöriga när någon blir dålig, fukta munnen, massera kroppen, trösta och härbärgera förtvivlan.
Så prata ni på om ord som inte finns. Jag föredrar dock att ägna min tid åt de patienter som finns. Det ger både den mening och inre frid som Folkhälsomyndigheten så desperat är på jakt efter.