Äntligen har en ny eurodebatt blossat upp. Tyvärr handlar den inte om ett införande av valutan i Sverige – det en majoritet av folket röstade nej till 2003 – utan om de olika förslag på nya eurosedlar som Europeiska centralbanken, ECB, har tagit fram. Marie Curie, Beethoven och Leonardo da Vinci är porträtterade på några av dem, andra pryds av europeiska fåglar, floder, och diverse EU-byggnader.
Samtliga EU-medborgare, även svenskar, får tycka till om de olika förslagen. Enkäten är öppen till och med 21 september. Där går också att underbygga sin åsikt om sedlarna genom att klicka i någon av de färdigskrivna motiveringarna, till exempel: ”De gör att man känner sig som europé”.
”Som om någon utan anställning vid EU-parlamentet skulle identifiera sig med en teckning av EU-parlamentet”, kommenterade kulturskribenten Love Frisell syrligt i Expressen (27/7).
Så har ju också svenskarna en helt annan valuta. Att vi ändå får rösta är väl trevligt – men nog känner man sig mer som ett mobboffer som får vara med och leka på ECB:s nåder, än som europé. Sverige är ju heller ingen fullvärdig EU-medlem så länge vi står utanför eurosamarbetet – när vår finansminister reser till Bryssel för att träffa sina kolleger får hon inleda med att vänta utanför när eurogruppen håller möte.
Vad gäller medlemskapet i EU är dock svenskarna positiva. Efter att stödet i många år efter folkomröstningen legat under 50 procent har det stigit. I fjol svarade 67 procent att de i huvudsak är för medlemskapet, enligt SOM-institutets nationella undersökning. Och, kanske lika viktigt: numera är endast 10 procent emot.
Men när SOM-undersökningen pressar de tillfrågade att svara på mer specifika frågor om EU-politik framträder ett mönster: väldigt många verkar inte bry sig över huvud taget, eller så kan de för lite.
Att svara ”Varken bra eller dåligt förslag” eller ”Ingen uppfattning” tycks vara mångas instinkt. I vissa frågor är de likgiltiga i majoritet. Engagemanget är svalt, även i frågor som skulle omdana unionens roll i grunden:
Ska EU införa en gemensam armé? Det kvittar, svarar mer än en tredjedel.
Och i EU-valet är valdeltagandet lågt – 53 procent 2024, en minskning med två procentenheter jämfört med valet 2019.
Så vad beror det på?
I sin bok Superstaten – EU och framtiden identifierar Susanna Kierkegaard, till vardags ledarskribent på Aftonbladet, flera orsaker till ointresset. Bland annat präglas den svenska synen på EU av rädsla, menar hon. Svenska politiker är oroliga för att tappa kontroll:
”Fokus ligger ensidigt på hur mycket makt som överförs från Sverige till det gemensamma beslutsfattandet, inte på vilket inflytande vi svenskar i samma veva får över andra länder.”
Och så svenskarnas självgodhet:
”Vi är övertygade om att vi har de bästa lösningarna på alla problem: vår demokrati är bäst, våra politiker är vettigast … vi är mest uppfinningsrika och har förmodligen redan utformat system som är mycket bättre än allt de andra länderna kan tänkas koka ihop i Bryssel”, skriver Kierkegaard.
Hon tycker också att mediabevakningen är undermålig; året före EU-medlemskapet hade Sverige 26 ackrediterade journalister i Bryssel, 2022 var de svenska EU-korrespondenterna bara nio. Som jämförelse finns det 15 USA-korrespondenter.
Kanske är det därför svenskar också är underrepresenterade bland EU-tjänstemännen. I EU-kommissionen utgör svenskarna 1,5 procent av de anställda. Målet, för att representationen ska ligga i linje med folkmängden, är 2,7 procent. Gapet beror på att de svenskar som jobbar inom unionen börjar gå i pension, medan inflödet av nya unga tjänstemän är litet.
Regeringen har försökt att öka intresset, bland annat genom att dubbla stödet till Universitets- och högskolerådet, för att arbeta med tillsättningar av strategiskt viktiga tjänster inom EU och coachning inför unionens uttagningsprov. Dessutom har antalet stipendier till College of Europe, en plantskola för EU-tjänstemän, utökats.
Uttagningsprovet hölls i mars i år, för första gången på sju år, och hade rekordmånga sökande i Europa – 175 000. Men bara 1 800 var svenskar. För korrekt representation borde de ha varit nästan tre gånger fler.
På internetforumet Reddit ger europeiska ungdomar varandra råd för att maximera chanserna till praktikplatser inom EU, genom programmen Bluebook och Schuman. Ett genomgående tema i frågetrådarna är en frustration över att konkurrensen har blivit skyhög. Standard är att ha två masterexamen för att ens ha en chans, menar någon. Om du inte är svensk förstås, då är oddsen lägre på grund av underrepresentation.
”Svensken kommer att få jobbet framför italienaren, om det inte finns en enorm kvalitetsskillnad”, hävdar en användare.
Skamligt, för att tala klarspråk. Visst anses det prestigefullt att jobba inom EU även i Sverige, och det är knappast enkelt att bli antagen. Men hur kan inte ansökningarna svämma över?
Vad skrivs i media? Vad lärs ut i skolorna?
När EU:s ansvar växer måste ju Sverige vara med på tåget. Det är fullskaligt krig på kontinenten, högerpopulister i Europa skördar framgångar i val efter val, och den tidigare bundsförvanten USA ger bara EU fingret.
Den förra chefen för Europeiska centralbanken Mario Draghi konstaterade i sin omtalade rapport att EU behöver satsa 800 miljarder euro om året för att öka unionens konkurrenskraft. Draghirapporten håller nu på att implementeras – då kan inte Sverige nöja sig med att spela en biroll.
Det räcker alltså inte med EU-vänliga politiker; också i det byråkratiska maskineriet behövs svenskarna, bland tjänstemännen.
Kanske är det just den europeiska identiteten som brister. Att införa euron kunde säkert bidra till att stärka den hos svenska folket, men är långt ifrån hela lösningen. Rimligen behöver också unga ta sig ut i Europa och resa, och bo. Politiker satsa – på språkresor, tåg och järnvägsnätet, europeisk kultur.
Så fler inte bara identifierar sig med den individualistiska avkroken i norr, där alla tycker sig veta bäst. Utan också känner sig som européer.