I vintras blev jag ständigt störd av att min bil började skrika och larma. Varje gång det snöade så blockerades framkameran som är till för att varna för eventuella hinder framför bilen. Larmet ville alltså hjälpa till – men utan att lyckas, eftersom det inte kunde se skillnad mellan exempelvis en lastbil och en mindre samling snöflingor.
Epidemin med smarta system som inte är smarta, beslutade av dito politiker, blir successivt värre. Det senaste exemplet är kravet på att alla personbilar som registreras och säljs inom EU ska videoövervaka förarens blick och slå larm om blicken inte är riktad framåt.
Undvik alltså att använda backspeglarna för mycket. Titta absolut inte från vänster till höger när du närmar dig en korsning. Bevaka under inga omständigheter vägrenen vid landsvägskörning i skymning för att upptäcka älgar och vildsvin. Annars väntar nästa högljudda larmsignal.
Jag kan redan höra motangreppen från övervakningsvännerna. ”Så du tycker det är okej att fler dör i trafiken, va?” Svaret är nej, vilket är skälet till att jag motsätter mig plötsliga larmsignaler som distraherar, överraskar eller i värsta fall skrämmer förare. Jag har dessutom läst EU-dokumenten som ligger till grund för förarövervakningen.
De innehåller inget som visar att metoden fungerar. I stället återkommer ordet ”potentiellt” i varje formulering om förhindrade olyckor och räddade liv. Det är EU-kod för ”vi har ingen som helst aning, men vi tänker inte låta sådana detaljer stå i vägen för våra visioner”.
Vi som, i motsats till EU-kommissionärer, inte har privatchaufförer och således kör våra bilar själva vet däremot andra saker. Till exempel att om man stirrar stint framåt och glömmer sidorna, så är det inte ett tecken på att man är koncentrerad utan på att man behöver en paus.
Och att det inte går att ta fram en datoriserad standard för hur folk ska titta på trafiken eftersom synfält, körstil och trafiksituationer varierar. Och att man agerar olika beroende på om man kör på sina hemmavägar eller på platser där man aldrig tidigare har varit. Vi vet, kort och gott, hur det är att köra bil.
Kontentan är likväl att de larmsystem som får panik när det snöar, när man fickparkerar eller kör i ett trångt parkeringshus nu ska filma våra ögon för att avgöra om vi hanterar en given trafiksituation på rätt sätt. Det som brukade vara en bil har i stället blivit en närsynt, hypokondrisk Terminator.
Här finns även flera djupa legitimitetsproblem. Varför ska vi acceptera plötsliga larm under bilkörning, när ingen ens vet om larmen förhindrar olyckor? Hur kan lagen kräva att våra bilar ska fatta trafikbeslut, när det ändå är föraren som bär ansvaret för eventuella olyckor?
Och hur många väljare kände ens till det mångåriga arbetet med att ta fram de nya reglerna innan deras bilar plötsligt började skrika åt dem? Det är inte bara bilarna som börjat fatta autonoma beslut utan förankring hos de människor de är tänkta att tjäna. Detsamma kan, i allt högre utsträckning, sägas om EU.