Det går fort i hockey, men inte i stålindustrin. De stora prestigeprojekten med LKAB:s och SSAB:s Hybrit liksom Stegra har av diverse anledningar tvingats justera sina tidsplaner. Ursprungligen var också tanken att Ferrosilvas första anläggning i Hofors skulle vara i drift 2026. I dag är siktet inställt på 2029, en justering som primärt grundar sig i kapitalmarknadsklimatet.
“Vi håller på och finansierar upp bolaget. Kapitalmarknaden är inte den bästa just nu”, erkänner Peter Samuelsson, bolagets medgrundare och styrelseordförande.
“Men vi har diskussioner med tilltänkta finansiärer och vi har den uthållighet som krävs, förklarar han vidare.
Parallellt pågår arbetet med att säkra affärsmodellen genom off-take- och inköpsavtal. En naturlig kund är stålaktören Ovako i Hofors, som vill köpa den gröna järnsvampen.
När stålindustrin släcker sina gamla masugnar och övergår till elektrostålugnar uppstår ett stort behov av rent, primärt järn framställt från järnmalm, främst i form av järnsvamp som sedan smälts tillsammans med stålskrot. Detta drivs av två skäl. Dels behövs en järnråvara med låga föroreningshalter för att späda ut föroreningar i stålskrotet man smälter ner, dels är det en volymfråga.
“Det skrot vi får tillbaka i dag från sådant som bilar och broar speglar produktionsnivån vi hade för 30 år sedan, vilken var väsentligt lägre än dagens förbrukning. Skrotet räcker helt enkelt inte till”, säger Peter Samuelsson.
Medan projekt som Hybrit och Stegra förlitar sig på vätgas bygger Ferrosilvas process för tillverkning av järnsvamp på förgasning av biomassa. Det kräver hela 90 procent mindre el jämfört med vätgasalternativ.
“I ena änden nyttjar vi solenergin och fotosyntesen för att samla in koldioxid i växande träd. När vi sedan avskiljer den biogena koldioxiden i vår process tar vi ut den ur kretsloppet och skapar ett negativt utsläpp, en kolsänka.”
Ferrosilvas process ger relativt höga koncentrationer av koldioxid, vilket gör infångningen energieffektiv. Koldioxiden ses därför som en kommersiell produkt för exempelvis kemiindustrin. Processen ger även biokol, som stålverken behöver för sina smältprocesser istället för fossilt kol.
Råvaran hämtas från skogsindustrins restprodukter, framför allt grot, grenar och toppar, och sågverksrester.
“Grotpotentialen i Sverige räcker till att göra allt järn vi behöver i landet, och mer därtill. I stora delar av norra Sverige tas hyggesrester inte alls tillvara i dag. Vi möts av ett stort intresse från skogsbolagen, så försörjningskedjan är ingen utmaning”, menar Peter Samuelsson.
Att Västeråsbaserade Ferrosilva har valt en annan väg än de stora kollegorna i norr ser han enbart som logiskt för att klara omställningen.
“Det är bra att vi har en uppsättning med olika lösningar på samma problem. På vissa ställen har du god tillgång till kostnadseffektiv grön el, på andra ställen har du biomassa. Vi har en bra process för miljön, ekonomin och industrin.”