De kommande åren stöps svensk stålindustri om i grunden. SSAB SSAB B 0,00%Dagens utveckling avvecklar masugnarna i Oxelösund och Luleå för att istället använda ljusbågsugnar.
Dessutom öppnas ett helt nytt stålverk i Boden av numera Wallenbergägda Stegra. Även där är det elektriska ljusbågsugnar som gäller.
SSAB:s ljusbågsugnar kommer i början att försörjas uteslutande av skrot. Orsaken är att ståljättens huvudleverantör av järnmalm, gruvbolaget LKAB, inte hinner starta sin produktion av järnsvamp i tid. De pellets som LKAB producerar i dag kan inte användas i ljusbågsugnar.
Stegra ska producera egen direktreducerad järnsvamp (dri), men har också behov av skrot.
I dag exporterar Sverige en stor del av de 2-2,5 miljoner ton järnskrot som återvinns i landet. Den eran är snart över.
”Den svenska stålindustrin har vant sig vid ett överskott på skrot i Sverige. Framöver kommer vi att tvingas importera skrot, exempelvis från Tyskland och Polen”, säger Sven Bäckström, vd på Järnbruksförnödenheter, ett bolag som köper in järn- och stålskrot och som samägs av en rad svenska ståltillverkare.
Det är inget litet skifte det handlar om. SSAB har kapacitet att producera 3,8 miljoner ton masugnsbaserat stål i Sverige per år. Om fem år ska den volymen istället komma från elektriska ljusbågsungar.
Stegra har tillstånd för att årligen ta emot sammanlagt 4,5 miljoner ton metallskrot i hamnarna i Umeå och Luleå.
I resten av Europa är trenden likartad. Stålproducenter som Thyssen Krupp, Salzgitter och Arcelor Mittal ersätter masugnar med ljusbågsugnar. Om tio år väntas två tredjedelar av stålproduktionen i Europa komma från ljusbågsugnar, jämfört med 45 procent i dag.
Samtidigt har planerna på att tillverka järnsvamp i flertalet fall skjutits upp. Alla kommer att behöva skrot till sina elektriska ugnar.
I dag exporterar EU omkring 20 miljoner ton järn- och stålskrot årligen, mestadels till Turkiet.
”Att importera skrot från andra världsdelar är inte heller en realistisk lösning.”
”Om allt återvunnet stål stannar i Europa och hamnar i europeiska ljusbågsugnar, då kan vi klara oss på det skrot vi har. I teorin finns det tillräckligt, men det kan bli brist på vissa kvaliteter”, säger Anton Löf, mineralanalytiker hos gruvkonsulten RMG.
Problemet är att ståltillverkarna efterfrågar vissa skrotkvaliteter mer än andra. För att göra specialstål krävs det bästa skrotet, som delar av karosser från bilar.
”För tunnplåtsproduktion behövs det finare skrot. Det mesta av det fina skrotet används redan i Europa, det är väldigt lite som exporteras. Där kommer det att bli brist.”, säger Sven Bäckström.
Han menar att det finns tillräckligt med skrot för den typ av grovplåt som SSAB tillverkar i Oxelösund. Den sortens stål klarar en större mängd föroreningar. Oxelösund är dessutom först ut av de stora stålprojekten.
Men senare under 2020-talet, när det finns ljusbågsugnar även i Luleå och Boden, blir det tuff konkurrens om det skrot som finns på marknaden i norra Europa.
”Risken är att priset går upp, framför allt på nytt skrot”, säger Sven Bäckström.
”Alla verkar tro att det finns hur mycket skrot som helst.”
Mest väntas premien på ”finskrot” att stiga. Di har tagit del av interna branschberäkningar som pekar på ett underskott i Europa 2035 på flera miljoner ton för det mest eftertraktade skrotet.
Ökade skrotpriser har vi redan sett i USA där övergången till ljusbågsugnar kommit längre än i Europa. Även i Europa har premien på finare skrot stigit under 2020-talet.
”Premien kommer säkerligen att öka. Vi tror att priset kan öka så mycket att det blir ett alternativ att köpa järnsvamp”, säger Sven Bäckström.
Stålbranschen lägger i det tysta ner mycket tid på att säkra den framtida råvaruförsörjningen. De stora stålbolagen försöker skriva kontrakt med sina kunder för att komma över premieskrot. SSAB har exempelvis säkrat skrot från Volvo Cars i Olofström.
En väg är att förfina återvinningstekniken och på så vis minska mängden föroreningar i skrotet.
”Det här kommer att bli en jättefråga för industrin.”
En annan metod är att blanda ut skrot med järnsvamp eller med tackjärn tillverkat i masugn, vilket gör att behovet av det bästa skrotet minskar. Problemet är att det ännu inte finns någon europeisk produktion av järnsvamp.
”Där är givetvis ett eventuellt överskott från Stegras kommande tillverkning högintressant. Det är inte heller omöjligt att det blir aktuellt med import av dri från Mellanöstern eller Sydamerika”, säger Sven Bäckström.
Eftersom i princip allt stålskrot återvinns går det inte att öka produktionen. Att importera skrot från andra världsdelar är inte heller en realistisk lösning. Skrotmarknaden är väldigt regional.
”Volymerna är mycket mindre per transport jämfört med järnmalm. Man köper skrot i mindre mängder än malm och köparna vill också säkerställa att de olika skrotkvaliteterna inte blandas. Kostnaden för transporterna är därför högre”, säger Anton Löf.
Skrotfrågan är känslig i stålbranschen. Flera personer har avbokat intervjuer med Di eller vill bara ge bakgrund utan att bli citerade.
SSAB har inte återkommit för en intervju. Ovako Sweden, det bolag som smälter ner mest skrot i Sverige i dag, vill inte medverka i Di:s artikel. Det vill inte heller Stena Recycling, som är den överlägset största aktören på den svenska återvinningsmarknaden.
Sven Bäckström, vd på Järnbruksförnödenheter, är förvånad över att det inte är mer debatt om tillgången på skrot.
”Alla verkar tro att det finns hur mycket skrot som helst. Det här kommer att bli en jättefråga för industrin”, säger han.