Samtidigt som islam har blivit den näst största religionen i Sverige har Sverigedemokraterna blivit Sveriges näst största parti. Den utvecklingen tar religionsforskaren Simon Sorgenfrei sig an i sin nya bok Öppna era hjärtan (Norstedts förlag).
Författaren är tydlig från första början: det här är ingen debattbok. Han vill berätta och beskriva. Framför allt vill han titta på hur svensk invandringspolitik har utvecklats de senaste 50 åren och hur islam har tagit form i Sverige under samma period.
Det är en historia som är värd att berätta, framför allt den muslimska gruppens framväxt i Sverige. År 1930 tillhörde 99,7 procent av befolkningen Svenska kyrkan. De religiösa minoriteterna bestod av 6 000 judar, 5 000 katoliker och cirka 15 personer som tillhörde så kallade asiatiska religioner – varav åtminstone två personer var muslimer. I dag har en miljon svenskar muslimsk familjebakgrund. Sverige har alltså gått från att vara såväl etniskt som religiöst homogent till att vara ett av Europas mest mångkulturella samhällen.
Historien om svensk invandringspolitik tar sitt avstamp i Invandrarutredningen från 1974. Den innebar ett stort skifte för svensk politik: tidigare var assimilation det rådande idealet, nu blev anpassning till det svenska samhället valfri. Invandrare, som till största del bestod av arbetskraftsinvandrare från Europa, skulle med den svenska statens hjälp få behålla och utveckla sin kultur. Det var där och då som grunden lades för dagens mångkulturella Sverige.
Bara några år senare började politikerna ångra sig. Det kom en ny utredning på 1980-talet där målen för invandringspolitiken modifierades. Assimilering började återigen ses som något eftersträvansvärt, även om det kunde vara ”smärtsamt” för invandrarna.
Samma år som Invandrarutredningen presenterades grundades Sveriges första muslimska riksorganisation: Förenade Islamiska Föreningar i Sverige. För att beskriva muslimers etablering i Sverige berättar Sorgenfrei både om hur svenska muslimer inlemmas i den svenska välfärdsstaten genom egna organisationer och om svenska muslimers vardagsliv.
Vi får träffa en somalisk flerbarnsmamma, en reformerad kriminell som fann islam i fängelset, en svensk-palestinsk journalist och en flykting från Syrien som har gjort sig hemmastadd i Kiruna – bara för att nämna några. Det är uppenbart att Sorgenfrei vill visa vilken mångfald som finns bland svenska muslimer, att det inte är en homogen grupp och att det finns mer än ett sätt att praktisera islam.
Samtidigt som författaren ger en bred bild av både islam i Sverige och svensk invandringspolitik får vi ingen fullödig förklaring till varför Sverige och islam ofta hamnar på kollisionskurs med varandra, eller varför det kan vara svårare för muslimska invandrare att integreras.
Sorgenfrei lägger fram några tentativa teser. Dels beskriver han hur svensk invandringspolitik tidigt bäddade för ett mångkulturellt samhälle där invandrare skulle behålla sin egen kultur snarare än att uppgå i den svenska. Dels påpekar han att islam tar stor plats i det dagliga livet för många muslimer, vilket kan kännas främmande för majoritetssvenskar som är vana vid att religion är en privatsak. Men det finns andra dimensioner som hade behövt utforskas mer i boken: betydelsen av demografi och bristande minoritetserfarenhet.
Demografins påverkan på integrationsprocessen går inte att underskatta. Den muslimska befolkningen i Sverige har blivit så pass stor att islam är den största religionen i vissa områden. Expressen rapporterade nyligen att det finns skolor i Göteborg och Malmö där hela sju av tio elever var borta från skolan i samband med den muslimska högtiden eid (5/5).
Det är svårt för människor att integreras i det svenska samhället om det inte finns något majoritetssamhälle runtomkring dem. Förut var integration en naturlig process till följd av att den stora massan tillhörde majoritetsbefolkningen, där den invandrade förändrades i mötet med det kringliggande samhället. I dag har integration blivit ett val som går att välja bort.
Förutom att demografin har förändrats under de senaste decennierna har migrantgrupperna förändrats. Tidigare flyktinggrupper tillhörde ofta förföljda minoriteter som flytt till Sverige på grund av majoritetssamhällets förtryck. Merparten av de muslimer som har kommit till Sverige under 2000-talet tillhör snarare majoritetsbefolkningen i sina hemländer. De har flytt hit av andra skäl, antingen undan krig eller för att de vill ha ett bättre liv. Många kommer från muslimska majoritetsländer där det saknas åtskillnad mellan stat och religion och islam styr hela samhället. De är vana vid att ha majoritetsstatus och att samhället är anpassat efter dem, deras kultur och religion.
Det är något annat än de grupper som under lång tid har haft minoritetsstatus, som exempelvis europeiska judar, kurder eller kristna från Mellanöstern. De har lärt sig hur man förhåller sig till och förhandlar med ett majoritetssamhälle som antingen är skeptiskt till dem, eller till och med fientligt.
Men vi har tagit emot stora grupper som helt saknar erfarenhet av att befinna sig i minoritetsställning. Det blir inte bättre av att Sverige är ett yrvaket invandrarland utan någon historia av att hantera religiösa och etniska konflikter.
Simon Sorgenfrei beskriver ett stycke svensk historia – den svenskmuslimska gruppens – som är okänd för en bredare publik. Det är bokens styrka, men det känns ändå som att något som saknas för att förstå varför vi har hamnat där vi är i dag.
Han avslutar med att konstatera att vissa svenskar firar jul, andra firar den muslimska högtiden mawlid och att alla gillar langos. Visst är det fint om vi alla kan samlas kring vår kärlek till friterat bröd, men jag hade hoppats på att en professor i religionsvetenskap hade kunnat ge mig några djupare insikter om Sveriges framtid än så.