Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vid samma tid som William Shakespeare i London lägger grunden för all framtida teaterkonst, gör Claudio Monteverdi något liknande i Mantua och Venedig för operan. De kände knappast till varandras existens, men de delade ett kulturrum, senrenässansen. Det var en tid som präglades av expansion på alla fronter: geografiskt, arkitektoniskt, lingvistiskt. Shakespeare utvidgade det engelska språket, Monteverdi gav det musikaliska uttrycket en ny grammatik. Om Shakespeare utvecklade en metod för att gestalta det mänskliga psyket, skapade Monteverdi vägar för att med musik framställa mänskliga mentaliteter som kom att påverka operakonsten i flera sekel.
Monteverdi skapade inte opera ur intet. Liksom för Shakespeare fanns det en historia, ingen av dem var heller ensam med att utveckla respektive konstart. Operans första steg togs av cameratan i Florens, det humanistiska sällskap som strävade efter att återskapa det grekiska dramat. Filologen Girolamo Mei, ett viktigt namn, var övertygad om att det sjöngs rakt igenom, vilket genom experiment ledde till att den förhärskande musikgenren, polyfonin och madrigalerna, fick ge vika för monodin. I stället för kontrapunktiska röster där texten blev svår att uppfatta, gavs av dramatiska skäl den enstämmiga rösten företräde.