Xxxxx
Fem år har hunnit fly sedan Arca senast gav ut ett längre sammanhållet verk med ny musik. Då bestod det av fyra album – samtliga med titeln ”Kick” – som släpptes samma dag, och trots det digra paketets densitet och smått oöverskådliga omfattning närmade hon sig något som oftare än inte påminde om konventionell popmusik. Well, i alla fall nästan.
Någonstans där och då blev Arca en av mina absoluta favoritartister. Det behövdes uppenbarligen något med så storslagna pretentioner som en tematisk albumsvit för att jag skulle ta mig an Arca med det allvar hon egentligen redan hade förtjänat för länge sedan.
Arca föddes 1989 som Alejandra Ghersi Rodríguez i Caracas, Venezuela. Efter en uppväxt i USA och flera år i London lever och verkar hon i dag i Barcelona.
Hon besitter en fascinerande och imponerande förmåga att förvandla invasiv reggaeton, hyper-pop eller till synes högst generisk EDM till djup och vacker konstmusik. Och hon gör det utan att högtravande påstå sig vilja lämna popmusiken. Det är av yttersta vikt att påminna sig själv om, medan man lyssnar, att detta, musiken på ”Xxxxx”, verkligen vill vara pop med stort P.
Arcas musik är varken konstig eller smal; bara annorlunda och kompromisslös.
Kring ”Kick”-kvartetten framstod hon som något av en nutida Aphex Twin men med den enorma – och i sammanhanget så viktiga – skillnaden att hon ständigt är efterfrågad som producent och arrangör av vad man rent objektivt kan kalla den absoluta internationella popeliten. Det här är blott ett spontant axplock av några av Arcas uppdragsgivare:
Rosalía, Lady Gaga, FKA Twigs, Robyn, Addison Rae, Björk, Madonna, Ariana Grande, Kanye West, Ryuichi Sakamoto, Sia, Lil Uzi Vert, Frank Ocean, Beverly Glenn-Copeland, Kelela, Laurie Anderson, The Weeknd och Blood Orange.
Det är i skenet av dessa namn sammanslagna som man ska ta sig an ”Xxxxx” och ju mer jag lyssnar på nya ”Xxxxx” desto mer känns det som att för första gången förlora sig i science fiction-författaren J G Ballard.
De vackraste harpor i symbios med våldsam digital glitch, en post-human röst pendlar bekymmerfritt mellan spanska och engelska medan den presenterar ett utdraget fuck you till patriarkatet under ett vagt genomgående tema om en värld där tekniken har befriat mänskligheten från dess omoderna genus-bojor.
Detta gör Arca till aggressiv ambient, analoga rave-kompositioner och dystopisk new age som – detta tål att sägas många gånger! – är skapade i övertygelsen om att det är så här framtidens popmusik låter.
Och angående det sistnämnda så har hon verkligen en poäng. Om man bara sållar några uppenbara agnar från vetet medan man studerar den samtida popmusikens – rent kommersiellt – översta skikt är den ju mer experimentell, till och med modigare, än kanske i någon tidigare era.
Väldigt, väldigt mycket av detta är bokstavligen Arcas förtjänst. Och på egen hand, när hon inte har fullt upp med att ställa ut sin bildkonst på Londons Institute of Contemporary Arts, tonsätter hon en transhumanistisk snar framtid med fullkomligt bländande resultat.