Ariana Grande
Petal
Babydoll Music/Republic/Universal
POP Mitt under slutfasen av turnén för förra albumet, två år gamla ”Eternal sunshine”, väljer Ariana Grande att släppa ny musik.
Så går det i regel inte till. Allt som rör den här sortens stjärnor brukar vara marknadsdramaturgiskt finkalibererat, så ett album som inte verkar vara tänkt att tas ut på vägarna i det närmaste känns i sammanhanget oväntat.
Kanske är det så att Grande 13 år in i en sällsynt framgångsrik skivkarriär känner att hon slutligen har skaffat sig momentum att göra lite som hon vill.
33-åringen från Boca Raton, Florida känner möjligen att hon vill ge sin publik lite nya låtar då hon har aviserat en längre paus från musiken efter de tio kvällarna på O2 i London i augusti som avslutar turnén. Den alltmer intensiva skådespelarkarriären kallar nämligen.
Uttalanden inför släppet pekar möjligen även mot att hennes åttonde album var musik som hon helt enkelt behövde få ur systemet.
– Den kommer definitivt från en plats dit jag kanske har varit för blyg eller artig för att gå tidigare. Den här gången känns det mer som ”fuck it”, sa hon i en video på sociala medier.
I en intervju hävdade hon att bränslet till texterna kommer ur ”ofiltrerad ilska”.
Singeln ”Hate that I made you love me”, lät onekligen som ett slags ventilering. Texten adresserar Grandes relation till fans och offentlighet och det temat visar sig gå igen i flera låtar på ”Petal”.
Vad som handlar om stjärnans roll i rampljuset och vad som berör mer personliga relationer känns långt ifrån alltid glasklart, vilket givetvis är ett begåvat drag. Samtidigt har Grande aldrig varit lika rak och explicit som här. Och att hon levererar sina giftigheter och självsäkra konstateranden med samma softa popröst som vi har lärt känna ger dem givetvis mer effekt.
Lyssna till exempel på hur hon smeker ur sig frasen ”good luck on tour way to hell” i den nipprigt garagepoppiga ”Oh well”. Eller den ångande r’n’b:n i ”Big feelings”, med rader som ”this sex is ’bout to make a grown man cry”.
Allra mest rakt på blir det i refrängen till ett av albumets starkaste spår, ”Like I do”: ”You need me like I you/’cause no one fucks you like I do”. Det som vid snabb lyssning låter som sängkammarskryt anspelar snarare på den symbiotiska relationen med medier och kommentatorer på nätet.
Sin vana trogen har Grande jobbat fram de tolv låtarna med svenska producenten Ilya Salmanzadeh, i tre av dem finns även Max Martin med på ett hörn. Och även musikaliskt är det här en oväntat vågad och experimentell Grande-skiva, med en lite mörkare, kantigare ton.
Tydligast kanske i titellåten ”Petal”, med sin distade bas och kallt ödsliga klanger, eller i den suggestivt nedstrippade retrofuturismen i ”Freak”. ”Bad things (bunny hop)” låter förvånansvärt mycket som klassisk gitarrpop.
För att vara ett album i den mest kommersiella av popsfärer är det uppfriskande hur mycket Grande och Salmanzadeh tänjer på ramarna, även om låtarna aldrig rör sig längre ut på kanten än att fansen kan känna sig hemma.
Mer traditionella poplåten ”Stay” låter till exempel som en högst möjlig listsuccé, och souliga ”Never get over me” är sympatiskt tidlös.
Musikaliskt hör ”Petal” på flera sätt till det mest spännande som Ariana Grande har spelat in. Hon hade gärna fått ta sina experiment ännu längre ut i FKA Twigs-land, men det känns ändå hälsosamt att hon vågar.
Och nog för att den här sångerskan sannerligen har haft sin beskärda del av trauma, förlust och kärleksblues i livet, men när hon samtidigt har valt en sorts karriär som till så stor del går ut på att bli så populär som det bara är möjligt – och för detta ändamål dessutom skapat en så tydlig artistisk persona – blir det emellanåt svårt att engagera sig i texter skrivna ur den gyllene burens perspektiv.
Hon är givetvis smart nog att se det själv – ”I am not the victim/Bitch, I’m practically drowning in my blessings”, som det heter i titellåten – men det gör kanske ändå inte det här till den mest relaterbara sortens musik.
Starkast på albumet är följaktligen också finalen ”Nowhere, nobody”, en fin självterapeutisk liten sång om att hitta ro i sig själv, nuet och ödet.
BÄSTA SPÅR: ”Nowhere, nobody”.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik